Farmor Hilda och farfar Per år 1900

Min farmor Hilda Pålsdotter föddes 1880 på Munkagård i Ysby och farfar Per Bengtsson 1869 i Kövlinge. De gifte sig 1901 och bodde första tiden som gifta i Uddekulla i Ysby.

Ännakulla, Mellby 10

1904 köpte de ett litet lantbruk, Ännakulla (eller Ännekulla?), Mellby 10 i södra Mellbystrand. Köpeskillingen var 7 150 kr. Det var skiftet närmast  havet intill Skummeslövsgränsen strax söder om Ejdervägen.

Min far Nils Persson har pekat ut platsen där gården låg och det var mycket nära stranden. Bilden ovan är tagen på den platsen på nyårsdagen 2009.

I Köpekontraktet står det:

Till Per Bengtsson i Uddekulla upplåter och försäljer jag, Nils Hansson,  härmed min egande hemman 1/32 mt (mantal) No 10 Mellby i Laholms socken för en av oss öfverenskommen köpesumma stor Sjutusenetthundrafemito kronor och följande villkor.

1: Fastigheten tillträdes den 15 April d.å. i det skick den nu befinnes med utsådd vintersäd.

2: Köpeskillingen skall utgöras sålunda, att köparen öfvertager i fastigheten varande in-tecknig å tretusen kronor, belånad i Östra Karups Sparbank, sjuhundra kronor erlägges denna dag, Niohundrafemtio kronor erlägges den 15 juli 1904, Ettusenfemhundra kronor erlägges genom en å tillträdesdagen utfärdad skuldförbindelse. Återstoden Ettusen kronor erlägges kontant å tillträdesdagen…

Där är fler punkter i köpekontraktet än de jag skrivit här, men de är inte enkla att tyda. Hur som helst ingick alla kreatur, foder, friska potatis med mera i köpet.

Detta är en bild på farfars KONTRA-BOK från Vallberga Mejeriförening år 1918-1919.

På den står Mellby Strand skrivet i två ord och i den står det prydligt präntat hur många kg söt mjölk som har levererats varje dag.

På första sidan står det: I ladugården bör den strängaste renlighet städse råda. Korna får ej utfodras med unket eller mögligt foder, skämda eller frusna rotfrukter och rotblast, ej heller potatis eller rofvor i för stor mängd.

Mjölkningen förrättas med torra, rena händer. Mjölken silas direkt i transportkärlen, och böra dessa under tiden från mjölkningen till afsändningen icke förvaras i ladugården, utan om möjligt i det fria. Under vintertiden måste dock tillses att mjölken ej får frysa.

Då mjölken ej genast sändes till mejeriet, får mjölk från skilda mjölkningstider icke sammanblandas förrän båda äro ordentligt afkylda. Mjölk under de tre första dagarna efter kalfning (råmjölk),  skvättar från sin-kor, sur syrlig eller eljes felaktig mjölk får ej sändas till mejeriet.

Denna bild är från 1920-talet. Det är boningshuset på gården Ännakulla där far föddes. Husen såldes 1918 och användes som dispensär, det är dispensärpersonal på bilden. Dispensär var en inrättning för förebyggande verksamhet mot tuberkulos. Antagligen var det bra med havsluft. Efter ett åsknedslag1928 brann husen ner.

Farfar sålde också marken 1918. Ingen kunde väl på den tiden drömma om hur värdefull denna mark skulle bli. De få tomter som finns väster om Kustvägen säljs idag för enorma summor.

Bild från 1920 på den strandade skutan Scwalbe. Rester av vraket var synliga ända in på 1950-talet.

Laholms lantförsamling/Mellbykrok

Jag hittar uppgifter på Internet om Laholms lantförsamling som enligt beskrivning är samma område som sedermera kallas Laholms landsförsamling och sedanLaholms landskommun. Den del av Laholms lantförsamling, som ligger i sydväst utåt stranden, har tydligen från uråldriga tider ägt benämningen Mellbykrok

Julstormen 1902

I min fars pärm med tidningsurklipp finns det ett klipp från Laholms Tidning om Julstormen 1902. Där står om Henning Brodd som berättade om stormen juldagen 1902. Han hade nyss tillträtt ett litet lantbruk ca 150 meter från stranden. Henning Brodds lantbruk var granne till Ännakulla. Så här står det om den stora julstormen på SMHI:s webbplats:

”Natten den 25-26 december rasade en mycket häftig storm, som strax efter midnatt övergick till NW, och drev upp havsvattnet 8 fot ofer vanligt vattenstånd å härvarande kust. Vattnet steg till och med upp i sängarne i flera hus vid hafet och Lagan, så att innevånarne måste fly upp på vindarne eller från husen om natten. Nästan alla hustak skadades något, många mycket af stormen, äfven flera större kreatursstallar, så att många kreatur blefo ihjälslagna och ännu flera skadade. Telegraf- och telefonledningar ha blåst ned utmed vestkustbanan, och banvallen har skjölts bort af böljorna på sina ställen, så att trafiken å samma bana har måst inställas under flera dagar. Mycken skog har blåst ned”.

Ett mudderverk kastades upp på land i Halmstad och kallbadhuset i Varberg totalförstördes. Denna storm blev startskottet till ett varningssystem med symboler som hissades upp vid utvalda kuststationer. Väderrapporter i radio kom först 1925.

Hästhackning på Mellby 10

1918 köpte mina farföräldrar Mellby 11 som låg någon kilometer in i landet där jorden var lite bättre. Farmor, farfar och de tre sönerna flyttade alltså från stranden och husen och marken såldes.

Enligt lagfartsbeviset, som kostade 50 öre, köpte farfar gården för 17 000 kr. På köpebrefet finns stämpelmärken à 75 kr, 20 kr och 2 kr.

Mellbyungdomar omkring 1920

Bakre raden Pontus Pålsson, Karl Nilsson, Gurli Alvida, Rut och John Pålsson. Främre raden Harry Anderson, Gunnar Wennström, Theodor Pålsson, Gunnar Andersson och min far Nils Persson.

Hemmason på en gård i södra Halland 1920

Nedanstående artikel har far skrivit och den var publicerad i Höksbladet 1987.

”Tänk att gå efter ett par hästar en vårdag och höra fågelsången och höra knittret i sel donen. Nils Persson minns hur det kändes den gången på 1920-talet att vara hemmason på ett 30-tunnlands jordbruk i Mellby. Och vi väljer en vårdag i april. Tonåringens var dag såg ut ungefär så här:

Väckning vid 6-tiden och direkt ut i stallet där far redan börjat att utfodra hästarna med hackelse och havrekross. Redan här märks skillnaden på dåtidens och dagens mera specialiserade jordbruk. Förutom hästarna, som skulle ”tankas” för det tunga vårbruket, var det ett litet menageri av andra djur, ett fåtal slaktsvin, en eller ett par modersuggor, kor, kalvar, får och höns. Jag fick ta hand om rengöringen av de 4-5 korna. Far ryktade hästarna, ett viktigt arbete på den tiden. Hästarna ryktades med tagelborste och så ströks dammet av mot skrapan. Sedan knackades dammet av på gången bakom hästarna i ”stövrader”, som kunde bli olika romerska siffror.

Då mjölkningen var klar började utfodringen av korna. Foderstaten då, frånsett mera fack mässigt sammansatta kraftfoderblandningar och ensilage, var väl i stort sett som nu, rot frukter, hö och halm. Så var det dags att gå ut till vägen med mjölkkannan. Denna lastades på en specialtillverkad ”mjölkabår” och så kördes den ut till vägen, där den hämtades av mjölk skjutsen.

Nu har nästan en timme gått och det är frukost och sedan är det hög tid att köra ut och harva. Jag selar på och ute på gårdsplanen knäpper jag korstömmarna, hänger tornistrarna med hästarnas mellanmål av havrekross och något halmhackelse på ena bogträt och kör ut till harven där jag spänt ifrån föregående kväll. Så hakade man fast draglinorna i hammeltyget, smackade på hästarna och så var vårarbetet igång. Yrkesstoltheten krävde att man körde så raskt som möjligt och man tyglade med tömmarna, men man hade också kommando-ord till hästarna: ”håmm” för höger och”hit” för vänster, Om hästarna reagerade för dessa är jag ej helt övertygad, men de användes allmänt. Då hästredskapet skulle backas hette det ”rygg”. Då man skulle stanna hette det, som väl alla vet, ”ptroo”. Detta kommando åtlyddes ögonblickligen, såvida inte djuren var uppskrämda av något.

Det påstods att detta ”ptroo” var svårt att uttala för den som använde snus. Läpparnas vibration gjorde att hela laddningen kunde gå ut i geografien. Då man kört ett par timmar, kom det i regel ut någon med förmiddagskaffe, och då hängde man på hästarna matsäckar, och satte sig själv i dikeskanten för att vila och avnjuta kaffe och smörgåsar.

Efter en kvart eller så var man färdig igen och nu gick det lite lättare, man hade bankat trä tofflorna något så när rena från jord, fast det dröjde inte länge förrän de voro lika tunga igen. I den stilen gick dagen med avbrott för middag och eftermiddagskaffe och så blev det kväll. Då spände man ifrån, bankade tofflorna för gott och körde hem. Nu var det god fart på hästarna. Sedan man selat av och hästarna fått vatten och foder var arbetsdagen slut.

Om någon yngre generation läser det här tänker de nog det här är ju rena stenåldern. Och det är ju ett halvsekel gammalt. Är det kanske någon pensionär, som minns hur avstressande det var att gå efter ett par hästar en vårdag och höra fågelsången och knirket i seldonen.”

Ja så gick det till när farfar/morfar var ung … /Nils Persson

När fars bröder Harald och Gunnar blev vuxna flyttade de till Halmstad och min far Nils blev kvar på gården. Det var inte själv klart att han skulle ta över gården, men jag tror det blev så på grund av hans dåliga syn. Far hade läshuvud, men var mycket närsynt och fick inga glasögon förrän han blev vuxen.

Hästuppvisning i Lögnäs

Längst till höger min morfar Janne Paulsson. Med på bilden är också mina morbröder Ernst, Otto och Axel. Min mor Edith är född i Lögnäs.

Läs mer i min krönika Lantbruk i södra Mellby

Enligt lagfartsbeviset, som kostade 50 öre, köpte farfar gården för 17 000 kr.

På köpebrefet finns stämpelmärken à 75 kr, 20 kr och 2 kr.

Gåramålning, vet inte hur gammal tavlan är. Gissningsvis från 1930- eller 1940-talet.

Hönshuset är sig ganska likt. Denna bil är tagen 2010. Det är jag och mina tre bröder som besöker gården.

Hemmason på en gård i södra Halland 1920

Nedanstående artikel har far skrivit och den var publicerad i Höksbladet 1987.

”Tänk att gå efter ett par hästar en vårdag och höra fågelsången och höra knittret i sel donen. Nils Persson minns hur det kändes den gången på 1920-talet att vara hemmason på ett 30-tunnlands jordbruk i Mellby. Och vi väljer en vårdag i april. Tonåringens var dag såg ut ungefär så här:

Väckning vid 6-tiden och direkt ut i stallet där far redan börjat att utfodra hästarna med hackelse och havrekross. Redan här märks skillnaden på dåtidens och dagens mera specialiserade jordbruk. Förutom hästarna, som skulle ”tankas” för det tunga vårbruket, var det ett litet menageri av andra djur, ett fåtal slaktsvin, en eller ett par modersuggor, kor, kalvar, får och höns. Jag fick ta hand om rengöringen av de 4-5 korna. Far ryktade hästarna, ett viktigt arbete på den tiden. Hästarna ryktades med tagelborste och så ströks dammet av mot skrapan. Sedan knackades dammet av på gången bakom hästarna i ”stövrader”, som kunde bli olika romerska siffror.

Då mjölkningen var klar började utfodringen av korna. Foderstaten då, frånsett mera fack mässigt sammansatta kraftfoderblandningar och ensilage, var väl i stort sett som nu, rot frukter, hö och halm. Så var det dags att gå ut till vägen med mjölkkannan. Denna lastades på en specialtillverkad ”mjölkabår” och så kördes den ut till vägen, där den hämtades av mjölk skjutsen.

Nu har nästan en timme gått och det är frukost och sedan är det hög tid att köra ut och harva. Jag selar på och ute på gårdsplanen knäpper jag korstömmarna, hänger tornistrarna med hästarnas mellanmål av havrekross och något halmhackelse på ena bogträt och kör ut till harven där jag spänt ifrån föregående kväll. Så hakade man fast draglinorna i hammeltyget, smackade på hästarna och så var vårarbetet igång. Yrkesstoltheten krävde att man körde så raskt som möjligt och man tyglade med tömmarna, men man hade också kommando-ord till hästarna: ”håmm” för höger och”hit” för vänster, Om hästarna reagerade för dessa är jag ej helt övertygad, men de användes allmänt. Då hästredskapet skulle backas hette det ”rygg”. Då man skulle stanna hette det, som väl alla vet, ”ptroo”. Detta kommando åtlyddes ögonblickligen, såvida inte djuren var uppskrämda av något.

Det påstods att detta ”ptroo” var svårt att uttala för den som använde snus. Läpparnas vibra tion gjorde att hela laddningen kunde gå ut i geografien. Då man kört ett par timmar, kom det i regel ut någon med förmiddagskaffe, och då hängde man på hästarna matsäckar, och satte sig själv i dikeskanten för att vila och avnjuta kaffe och smörgåsar.

Efter en kvart eller så var man färdig igen och nu gick det lite lättare, man hade bankat trä tofflorna något så när rena från jord, fast det dröjde inte länge förrän de voro lika tunga igen. I den stilen gick dagen med avbrott för middag och eftermiddagskaffe och så blev det kväll. Då spände man ifrån, bankade tofflorna för gott och körde hem. Nu var det god fart på hästarna. Sedan man selat av och hästarna fått vatten och foder var arbetsdagen slut.

Om någon yngre generation läser det här tänker de nog det här är ju rena stenåldern. Och det är ju ett halvsekel gammalt. Är det kanske någon pensionär, som minns hur avstressande det var att gå efter ett par hästar en vårdag och höra fågelsången och knirket i seldonen.”

Ja så gick det till när farfar var ung … /Nils Persson

Mellbyungdomar omkring 1920

Bakre raden Pontus Pålsson, Karl Nilsson, Gurli Alvida, Rut och John Pålsson. Främre raden Harry Anderson, Gunnar Wennström, Theodor Pålsson, Gunnar Andersson och min far Nils Persson.

När fars bröder Harald och Gunnar blev vuxna flyttade de till Halmstad och min far Nils blev kvar på gården. Det var inte själv klart att han skulle ta över gården, men jag tror det blev så på grund av hans dåliga syn. Far hade läshuvud, men var mycket närsynt och fick inga glasögon förrän han blev vuxen.

Häst/traktor

Hästuppvisning i Lögnäs. Längst till höger min morfar Janne Paulsson. Med på bilden är också mina morbröder Ernst, Otto och Axel.

Lögnäs gård 1919

Min mor Edith föddes på Lögnäs gård. Mormor och morfar fick 11 barn, varav det äldsta dog i späd ålder. Mor var näst yngst av syskonen. Granngården Larstorp som min moster och morbror hade i ”alla år” + Lögnäs gård har under de första 10 åren på 2000-talet genomgått en total förvandling till  lanthotell med konferensrum- och SPA och en stor festsal som drivs av min kusins son och hans fru.

Maj 2011 – Grattis Linda & Lars som driver Lögnäs lanthotell och mjölkgård och som tilldelats LRF:s spjutspetspris. 

Farfar plöjer på 1930-talet, hästarna på bilden Pålle och Balder

Hasse minns när sista hästen Pålle skickades iväg till slakt. Far och Hasse gick med Pålle till ”berget” vid affären för att det skulle vara lättare att lasta hästen. Berget var en liten, liten kulle öster om affären. Då hade säkert den första traktorn inhandlats. Den var av märket Farmall och sedan hade vi en blå Fordson Dexter.

Christer och jag körde vår Farmall vid ”pärestackarna”. Antagligen hade vi tillåtelse av far att köra sakta längs en stack, men vi ville bägge styra, vilket gjorde att vi styrde traktorn rätt upp på stacken innan far fick stopp på oss och traktorn. Det kunde förstås ha gått riktigt illa. /Hasse

På bilden till höger (tagen 1958) hade vi en röd Volvo T24. Mina bröder minns att man startade den på bensin (det fanns en liten tank som man kopplade över till just innan man stannade motorn). Glömde man det blev den väldigt svårstartad.

Enligt lagfartsbevis köpte vår far Mellby 11 av farmor och farfar 1941. Det var året innan mor och far gifte sig. Våra farföräldrar bodde kvar ända fram till 1947. Boningshuset var inte stort och Christer minns att farmor och farfar bodde i det lilla rummet intill hallen. De hade egen ingång, det lilla rummet och hallen för sig själva. I huset bodde förutom våra föräldrar även Heikki och sedan föddes Christer och Hasse, så det måste ha blivit väldigt trångt.

Våra farföräldrar flyttade in till stan (Laholm) 1947. Dom hyrde en lägenhet i ett tvåfamiljshus på Ängstorpsvägen. Det var bara ett stort rum och ett ganska stort kök med ett rejält skafferi. Tomten var stor och där var både en gårdsplan, ett ganska stort uthus, vanlig trädgård och en  stor köksträdgård bakom huset. En hönsgård var där också och hyresvärden hade både en tupp och hönor. Jag som ibland sov över där minns att jag iibland vaknade på morgonen av att tuppen gol. På bilden farmor, mor och mina fastrar och farfars fina vedstapel.

Lantbruket

Jag var inte överdrivet intresserad av lantbruket, men är glad att ha vuxit upp i den miljön. Visst har jag varit med och hackat pärer, gallrat betor, mjölkat och mycket annat. Det allra första jobbet vi ungar fick göra var att gå i potatislanden och dra upp mållor. Mållorna var lätta att känna igen och lätta att dra upp. När vi blev lite större fick vi gå med långhacka och hacka bort även annat ogräs runt varje planta. Raderna kändes ofta oändligt långa.

Gallra betor var mer avancerat. Mellan varje planta skulle det vara hackans bredd och det var viktigt att se till att det var kraftiga plantor som fick vara kvar. Man fick ligga på knä eller gå dubbelvikt när man gallrade. Sent på hösten tog man upp betorna. Dom nackades (=hackade av blasten) med en stor betkniv, som hade en tung klump längst ut på knivbladet för att ge bättre kraft i hugget. Sedan lastades betorna med grep upp på flaket på en stor lastbil och kördes till sockerbruket i Hasslarp.  Så småningom var det en i byn som skaffade en frontlastare till traktorn och körde runt på gårdarna och hjälpte till att lasta betorna. En biprodukt var melass som vi fick tillbaka från sockerbruket på stora fat med kran. Melassen tappades upp och hälldes över halmen till korna. Antagligen var det mycket energi i melassen, den var nästan som sirap. Från att det har funnits mer än 100 sockerbruk i Sverige är det idag endast sockerbruket i Örtofta som är kvar. Bruket i Hasslarp, som far levererade till, lades ner i början på 1990-talet.

Jag tror inte att det odlas några sockerbetor i Mellby längre. Antagligen är Linda (min brors dotter) den enda från Mellby som nu jobbar med något som har med sockerbetsodling att göra. Linda jobbar på Jordbruksdepartementet och har de senaste åren jobbat intensivt med sockerfrågor och hon har varit på otaliga möten i Bryssel angående detta.

Odlade gurkor gjorde vi ett antal år och gurkorna levererades till Esseli i Laholm. Linodling hade vi också fram till i mitten på 1960-talet då Linfabriken i Laholm lades ner.

Mellby 11, 1953

Gården Mellby 11 var inte stor och 1962 köpte våra föräldrar till granngården Trulstorp 2:10, husen och halva arealen, av Lantbruksnämnden.

Boningshuset hyrdes ut som sommarbostad de första åren. 1968 sålde våra föräldrar husen på Mellby 11och våra föräldrar flyttade över till gården som dom köpte till 1962. Benämningen på gården blev nu Mellby 23.

Höbärgning på Brogård (granne till Mellby 11)

Hö och halm. Hässja hö har jag förstås också varit med om, men inte precis hjälpt till med. Det var en konst hur hässjestörarna skulle stå och hur banden i dem skulle knytas. Men det roligaste var när höet skulle köras in. Vi ungar fick åka i hölassen. Just innan far körde in traktorn på logen vände han sig om och ropade att vi skulle ducka så att vi inte skulle slå i våra huvuden. Otroligt att det inte hände mer olyckor än det gjorde. När vi kom in i logen fick vi klättra ner från lasset. Kedjor spändes om lasset och det drogs upp på hörännet med hjälp av en vajer. Sista lasset innan det var dags för kvällsmjölkningen hissades inte upp utan vi fick ha det att hoppa i. Vi hoppade uppifrån hörännet och ner i hölasset hur många gånger som helst.

Här har vi hoppat ner från hölasset (kanske är det halm?) och Claes får prova att sitta vid ratten och så är det Heikki och jag som också är med. Om jag inte minns fel besökte Heikki oss 1958 så Claes var bara 4 år. Heikki var krigsbarn från Finland. Han flyttade tillbaka till Finland när kriget var slut, men kom och hälsade på några gånger.

På logen fanns en hiss med en vajer som gick upp i gavelspetsen och sedan ner längs gaveln där den gick igenom en talja. När man hissade kopplades vajern i traktorn och så drog man sakta upp lasset. En gång när vi lekte på logen och skulle klänga oss upp i vajern band vi fast den i en vagn som stod på gårdsplanen. Far skulle köra till ”myllan” (kvarnen) och kopplade vagnen efter traktorn. Han körde inte rakt fram som när man hissade utan följde naturligtvis vägen som gick i två nittiograders svängar och där emellan var den stora köksträdgården. Direkt efter svängarna blev det tvärstopp. Vajern rensade köksträdgården så att allt som växte där blev cirka en decimeter högt. När far konstaterat att ingen skadat sej blev han ganska arg på oss. /Hasse

Christer minns när man drog upp hölassen med en vajer via nocken på gaveln, ett block i marken, och dragriktning mot hönshuset. Med en signallina från hörännet, kopplad till en ”semafor” på  husnocken gav mottagaren, oftast vår mor,  signal till traktorföraren att stanna då hölasset var på plats.

Ett block är ett linhjul för att ändra dragrikting på en lina, en talja är ett block för att ändra, oftast öka, kraften med hjälp av utväxling.  /Christer

Min bror Hasse skyfflar säd

”Smens” Ronny står i hölasset och lillebror Claes  kör traktorn. Jag tror inte att dom är mer än i 10-årsåldern.

Tröskning i Mellby. Maskinisten hette Sven Nilsson, mataren Janne Niklasson och säckbäraren John Johansson.

Min minnesbild av tröskning är lite modernare än vad denna bild visar. Jag vet inte från vilket årtal bilden är (1930- eller 1940-talet någon gång.

Innan man körde med skördetröska direkt på åkrarna skördades spannmålen med själv-bindare. Den bands i nekar. Sedan var det tröskning på hösten. Det kom ett antal karlar med ett stort schabrak till tröska som kördes in på logen med traktor. Tröskan drevs med traktorn som stod utanför. Det har berättats för mig att traktorn hade en remskiva på utsidan av motorn, från denna skiva gick det en lång rem som drev tröskverket inne på logen. Alla karlarna skulle förstås bjudas på middag. Den var antagligen förberedd mycket tidigt på morgonen, för jag är säker på att mor var med ute och hjälpte till med tröskningen så mycket hon kunde.

Potatis. Plockat pärer (det var sällan någon sa potatis) har jag varit med och gjort många gånger. På 1950-talet kördes potatisen upp med potatissprätt och man fick gå efter och plocka upp potatisen i korgar. Sedan kom potatisupptagare som man stod uppe på och plockade bort stenar, jordklumpar med mera. Vi ungar fick gå efter och plocka småpotatisen som trillade ur maskinen. Något hus att lagra potatisen i hade vi inte utan den lades i långa stackar som täcktes med halm och sedan jord. När det blev sträng vinter lade man gödsel ovanpå jorden för att potatisen inte skulle frysa.

Sprutflygplan. På 1960-talet och in på 70-talet var det mycket vanligt att man åkte med små flygplan och sprutade svampmedel som skyddade mot bladmögel på potatis.  Numera är all besprutning med flyg förbjuden med något undantag som då kräver dispans (myggbekämpning). Planen flög mycket lågt och ibland till och med under kraftledningarna (se bild nedan) och det måste ha varit mycket skickliga piloter.

Denna bild har Gertolof tagit i början på 1970-talet

Sommaren 2007 var extremt regnig. Större delen av potatisen i södra Mellby ruttnade i åkrarna redan i mitten på juli. Vi har aldrig hört vare sig våra föräldrar eller farföräldrar prata om att det någonsin varit så eländigt med potatisodlingen på dessa marker.

Mjölkkor hade vi fram till i början på 1960-talet. Det var förstås oerhört bundet att alltid behöva mjölka morgon och kväll. Jag hade ganska bra koll på hur det gick till att mjölka med maskin när korna var ute. En gång, när mor och far var på utflykt och var försenade, satte jag igång mjölket alldeles själv (jag visste att dom snart skulle komma hem). Jag fattar fort farande inte varken att jag vågade eller att jag kunde.

Mjölken hälldes i en stor sil med ett filter som man satte på mjölkatinan. Ett ”jobb” för oss när vi var små var att hålla kattorna borta från mjölksilen. Hade dom minsta chans så hoppade dom upp och lapade i sig mjölk. Jag kände mig betydelsefull när jag hade den uppgiften, men antagligen stängdes bara dörren till mjölkrummet när jag inte var där.

Tre eller fyra tinor tror jag att vi brukade ha. Tinorna ställdes på mjölkabåren (kärran) och sedan drog far ner den till mjölkabordet vid landsvägen. Mjölkabilen kom och hämtade.

Före mjölkabårens tid använde far en ”mjölkacykel”, samma grundkonstruktion som framför allt danska cykelbud använder, men av förkrigsmodell. Brunmålad var den. En mjölkatina fram och en bak. Det minns min bror Christer.

Nu finns det inte en enda mjölkleverantör i Mellby. I början av 1950-talet fanns det 43 mjölkleverantörer bara i Mellby/Mellbystrand. De flesta hade, liksom våra föräldrar, 6 – 8 kor. Några enstaka hade upp till 15 kor och det betraktades då som en stor besättning. Fiskaren Albert Brodd på Södra Strandvägen var en av mjölkleverantörerna och han hade bara en enda ko.

Förändringen är alltså enorm. Förr jobbade både mannen och hustrun heltid på gården och trots att en del hade många barn försörjde de sig enbart på det. Idag finns det bara ett par tre heltidslantbrukare i Mellby.      /Hasse

Grisar och höns hade vi. Jag tyckte det var spännande när det var suggor som grisade, men för övrigt var jag inte alls engagerad i grisproduktionen.

Varje vecka skickade vi ägg till äggcentralen Walda i Vallberga. Alla ägg som var det minsta smutsiga skulle rengöras med en borste med fint sandpapper, dom fick absolut inte tvättas med vatten för då blev hållbarheten sämre. Far hämtade snäckskal ute på stranden och gav till hönsen. Det blev kalktillskott till dem och det påverkade skalbildningen på äggen¨,

Här kan du se hur en ägglåda såg ut + en del gamla vykort över Vallberga.

Mina favoritdjur var kattorna. Vi hade alltid minst tre, ofta trefärgade honkattor. Dom var ju bra på att fånga möss och det var säkert därför vi hade så många som tre.

Mul- och klövsjuka I slutet på 1930-talet (1938-1940) var det ett mycket omfattande utbrott av mul- och klövsjuka i hela södra Sverige. Med all sannolikhet var det något av de årtalen som våra morföräldrars gård i Lögnäs drabbades. Vad jag har hört mor berätta av livades alla korna och grävdes ner (!) en julafton. Det var förstås en mycket sorglig jul för familjen. I Sverige har vi inte haft något mul- och klövsjukefall sedan 1966. Faktauppgifterna har jag fått från smittskyddsenheten på Jordbruksverket där jag jobbade några år på 1990-talet.

Till Mellby Kvarn, ”myllan” körde far säckar med korn och fick det malt till mjöl som användes som foder till grisarna. Till Vallberga körde han potatis för att få den kokt för att kunna ge till grisarna – grisapärer. Potatisen ångkoktes på något ställe bredvid Stavfabriken. (I Stavfabriken tillverkades trätunnor. Det var fars morbror Sixten som hade Stavfabriken).

Bild från början av 1970-talet på trädgården och boningshuset

Läs mer här om du är intresserad av livet på landet på 1900-talet.

Meccano var mycket populärt på 1950-talet och det hade mina bröder.

Min bror Christer gillade att skruva. Det var inte bara leksaker han skruvade isär. Ibland lyckades eller brydde han sig inte om att skruva ihop sakerna igen och det var förstås inte alltid så populärt. Vid en resa till Prag tillsammans med  Christer 2003 köpte han till sina tvillingbarnbarn ett par bilar i trä som gick att skruva isär. När vi träffades på hotellrummet på kvällen plockade Christer upp en av bilarna och skruvade med stor entusiasm isär en av bilarna och sedan ihop den igen.

Jag hade en docka som hette Barbro som jag fick av mor och far och en annan ännu finare docka som jag döpte till Agneta. Det är Agneta på bilden och den fick jag av min mors moster Emma när jag fyllde 5 år. Klänningen som dockan  har på sig har moster Anna sytt och plastskorna är original. Dockan är tillverkad av det tyska företaget Rheinische celluloidwaren. Man började tillverka sådana här dockor 1954 (jag fyllde 5 år 1955). Av min gudmor moster Nanny fick jag en fin liten väv i trä när jag fyllde 5.

Denna fina bild är tagen 1952. Det är min vän Lena som tittar in i leksaksaffärens skyltfönster i Laholm. Foto Bertil Dahlqvist.

Lena som nu är 60+ minns fortfarande hur hett hon önskade att hon skulle få dockan med prickiga kläder.

Min lekkamrat Margareta hade ett jättefint dockskåp med fina möbler och det lekte vi mycket med. Det var jag mycket imponerad av. Det var hennes far som som hade gjort det och han hade även gjort en del av möblerna.

Magic Robot – detta frågespel har min make kvar sedan han var liten. Vi plockade fram det när äldsta barnbarnet var här och han tyckte det var jätteroligt.

Klippdockor var en stor favorit. De fanns att klippa ut i en del veckotidningar. Det var ofta jag fick klippdockor av snälla tanter.

Alla tjejerna samlade på bokmärken och filmstjärnor. Vi tog med till skolan och där bytte vi. Jag hade fina glitterbokmärken och många bokmärken föreställande de fyra

prinsessorna och lillprinsen (vår nuvarande Kung Carl XVI Gustav).

Kortspel roade vi oss med ibland, till exempel Trettiett, Canasta, Svälta räv och Femhundra. Andra spel som var favoriter var bl.a. Fia med knuff, China-schack, Rävspel och Monopol.

Några få barnböcker hade vi hemma. De jag minns mest är Hans & Greta och FIB:s Gyllene bok Den bruna björnen som jag tyckte båda var fascinerande sagor som jag i stort sett kunde utantill.

För övrigt var det mycket lek med vad naturen gav. Grålera hade vi i markerna och av den gjorde vi figurer och mycket annat. Vi gjorde djur av tändstickor och kastanjer. Vi lekte med snäckor som vi plockat på stranden och med flintastenar som vi hittade i markerna. Flintastenarna såg ibland ut som om dom hade använts som verktyg och då fantiserade vi om stenåldern. På våren spelade vi kula.

Vi tjejer bollade mycket på rasterna i skolan, det var både med två och tre bollar mot en vägg och vi blev ganska skickliga på det. ”Tolvan” gjorde vi med två bollar. Hoppade långrep gjorde vi också mycket och vi lekte ”indianer och vita” med pågarna. Spelade brännboll gjorde vi mycket i skolan.

1958 började man tillverka legoklossar och man har på 50 år tillverkat 400 miljarder legobitar. Vi hade inget lego hemma, men svåger Ingvar som är jämngammal med första legoklossen hade. De gamla legobitarna är alla röda eller vita och finns kvar hemma hos svärföräldrarna och alla deras  barnbarn och barnbarnsbarn har lekt mycket med dem under årens lopp.

Här leker Claes och Bo-Esse vid fontänen som vi hade i trädgården (1960 är bilden tagen).  Hemma hos Bo-Esse byggde dom en koja och till den gick det åt 10.000 (!)  spik!

Viemaster

Här en bild på vår Viemaster i vilken man kunde titta på 3D-bilder. Jag tror att den är från slutet av 1950-talet. Som barn var man mycket imponerad av att kunna se bilder i 3D, t.ex från Hawaii. Kanske det var därför jag som barn drömde om att åka till Hawaii. 

Fotboll

Far motionerade i fullmäktige om att bygga en fotbollsplan i Mellby trots att han inte var särskilt idrottsintresserad och det anslogs 4 500 kr till den. Den gamla fotbollsklubben Mellby BK hade tidigare sin hemmaplan vid Ejdervägen i Mellbystrand.

Invigningen av den nya fotbollsplanen 1961 var vi föerstås med på hela familjen och far höll tal. Vi var vana vid att han höll tal vid alla möjliga tillfällen. Det var lite pompa och ståt och match mellan tonårsgrabbarna och gamla Mellbyspelare; Pehr Persson, Göte Nilsson, Torsten Jönsson med flera. Det samlades in pengar till den fortsatta driften. Folk fick lägga pengar i en burk och många bidrog med 50 kronor och det var mycket pengar på den tiden.

Håkan Jonsson, Göran Nilsson, Bertil Hansson, Uno Håkansson, Hasse Persson, Lennart Håkansson, Bengt Welther, Ingvar Jönsson, Lars-Ivar Einarsson, Lennart Nenne Eklund, Karl-Evert Holgersson. Christer tog denna bild 1961.

Fotbollsplanen användes flitigt. Det var många aktiviteter där av diverse slag och alltså inte bara fotbollsspel. Värnens bollklubb hade sedermera sina träningar och matcher där. Jag vet att i alla fall Uno, Lennart, Ingvar och även Hasse fortsatte att spela i Skottorps IF.

Jag spelade fotboll i ungdomen. Det var ingen registrerad klubb, men vi kallade oss Mellby BK. Våra motståndare var Köpinge, Värnen, Ysby och Altona. Vi ringde och bestämde tid och sen cyklade vi till varandra. Värnen hade Svängsta-Larsson, som sedan spelade med HBK i All­svenskan i många år och var med om att vinna SM-guld 1976 och 1979. Många blev aktiva i främst Skottorp och Laholm.                                                                          /Hasse

På 1970-talet spelade min svåger Sven-Åke (Svempa) i Walldia. Så här står det på Walldias webbplats (2008): Svempa var en av Walldias vassaste forward genom tiderna (på 75 år). Han gjorde 180 mål på 242 matcher.

Affischen till vänster är från 2010. Det är min brorson Hannes och Glenn från Brandsta City Släckers på bilden.

Klicka här om du vill läsa mer vad jag skrivit.

Förkläde hade tanterna alltid utom när de gick på kvällskalas eller besökte någon på söndagarna. Förkläden fanns för alla möjliga tillfällen. Det var både för att skydda kläderna och praktiskt med fickor där man till exempel kunde ha sina syattiraljer eller tvättklämmorna. Mor sydde flera midjeförkläden med stora fickor till mig. Ett var rosa och dekorerat med vita ziczacband. I syslöjden fick vi sy ett avancerat kritvitt förkläde som jag aldrig har använt.

Bilden ovan är tagen 1938 på syföreningstanter (som jag tror är i 30-årsåldern) från Mellby och Mellbystrand.

Det är min mor (29 år gammal) som har en av bröderna Brodd i knät. Alla har sina syförkläden på sig utom tant Algie. Jag tror att det är Fritz Brodd som har tagit bilden.

Denna bilden är tagen 1942. Min svärmor till vänster, hon var 18 år gammal då, och hennes väninna var så här prydligt klädda i så unga år. Dom har häftiga fårskinnshandmuffar med fack i till pengabörsen.

Far hade alltid långärmad skjorta och för det mesta hade han den översta skjortknappen knäppt hur varmt det än var. Bad- eller kortbyxor har jag aldrig någonsin sett honom i. På gamla dagar följde han med ut till stranden några enstaka gånger. Då hade han en stol och sin kikare med sig och satt i sin långärmade skjorta och långbyxor. Vi ungar skyddade oss verkligen inte för solen utan klädde av oss så mycket som möjligt och brände oss ordentligt många gånger varje sommar.

Tuffa grabbar i början på 1940-talet. Det är min svärfar i mitten i kritstrecksrandig kostym med vida byxor.

Denna pryl hittade vi hos svärföräldrarna. Vi fattade först inte vad det var,  men svärfar berättade att han fått den på 1940-talet och det är en slipspressare som är tillverkad på Allmecks i Habo. Jag tror inte att den varit använd många gånger för den låg kvar i sin originalförpackning.

Blå eller vita tunna sockiplast hade alla på gymnastiken. Sockiplast är ett svenskt påfund från 1950-talet. Det blev också på 1950-talet vanligt med nylonstrumpor, skjortor i charmeusenylon etc. Terylene och banlon var andra material som kom då.  Kvinnorna tyckte säkert det var en befrielse att inte längre behöva stryka alla skjortor. Strumpbyxor fanns inte så när man skulle ha kjol var man tvungen att ha ”höfthållare” med strumpknäppen. Det var verkligen obekvämt. Tidigare var det livstycke med en massa hakar och hyskor eller korsett som gällde, men det har jag aldrig haft, men jag minns att mor hade det. Det mest märkliga i underkjolväg som jag haft var en hemmasydd rosa skumgummiunderkjol. Den var helveckad ända uppifrån midjan och alltså sydd i skumgummi som kunde köpas i metervara.

Efter att Ingemar Johansson hade blivit världsmästare i boxning 1958 hade mina bröder Hasse och Christer och nästan alla killar Ingomössor. Det var stickade svarta mössor som uppe på skulten var i olika färger. Hasse hade en som var blå  upptill och Christer en röd – se bild nedan.

När jag gick första året i realskolan (1962) fick jag min första täckjacka. Den var ljusblå. Jag tror att det var ganska nytt (i Laholm i alla fall) med täckjackor då.

Här är jag (till höger)och mina kompisar i hemmasydda kläder i början på 1960-talet.

På sommaren hade ”alla”  i början på 1960-talet prasselkappa. Det var en slags nylonkappa som kändes lite plastaktig och jag tror att den var både vind- och vattentät. Den var som en trenchcoat i modellen. Dom fanns bara marinblå och bruna och jag hade en brun.

Elastabyxor var populärt och jag fick ett par bruna och ett par mörkblå. De var som skidbyxor med hälla om foten. De häftigaste tjejerna i skolan hade orange elastabyxor, men det var inte att tänka på för min del att be om pengar till orange byxor. De häftigaste elastabyxor jag hade var ett par pepitarutiga. På bilden ovan min svägerska  med touperat hår, elastabyxor och röda sockar! Och min svåger med vita trätofflor och röda sockar. Jag tror året var 1965!

Mina första riktiga jeans köpte jag på Tempo i Halmstad. Dom var av märket Lee och dom var stora i midjan och smala över höfterna.  Det hade då i början på 1960-talet börjat bli populärt med jeans, men det fanns vad jag vet inga tjejmodeller, i alla fall inte i vanliga varuhus. Jeans var fortfarande då arbetarbyxor. Även jag har vant mig vid att man kan ha blåjeans till ”fint”.

Så här var jag och några kompisar – Eivor, Britt-Marie, Anette, Lilian – klädda när vi hade tagit realexamen 1965. Jag hade bytt från min turkos Chanel-insprirerade tantiga dräkt, som jag hade när jag tog realen, till min blå plisserad terylenekjol och en enkel vit blus som väl var lika tantigt, men som jag kände mig mer hemma i.

Jag tror att alla tjejerna hade dräkt när vi tog realexamen. Min var alltså lite Chaneltyp och turkos. Den blev liksom min brudklänning bara använd en gång.

I mitten på 1960-talet hade ”alla” utom sunarna och raggarna parkas eller skepparjacka.

Killarna på bilden var s.k. mods och spelade i PS Boones, ett av många okända pop-band i Halmstad på 1960-talet. Han som är ljus, mest långhårig och har skepparjacka är jag gift med sedan mer än 30 år.  Skepparjacka eller parkas var det som gällde.

Polotröja hade alla!

Jag hade en grön parkas 1965. ”Alla” skrev namnen på sina idoler med tusch på sina parkasar. På min skrev jag DONOVAN med stora bokstäver mitt på ryggen. Beatles, Hepstars med flera hade jag också textat på den. Jag är fortfarande förvånad över att inte föräldrarna blev arga. Jag hade nog delvis finansierat min parkas själv, eftersom jag jobbat varje sommar, och det kan ha bidragit till att dom inte blev förgrymmade och så var det ju förstås det att ”alla” gjorde likadant. Som jag ser det idag var det ju inte klokt att förstöra kläderna på det viset. Skeppar­jacka och skotskrutiga byxor som var utsvängda nertill hade jag när jag gick de sista åren i realskolan.

Min kompis från Göteborg kom till Mellbystrand och hade en äkta Bognerjacka. Oj va avundsjuk jag var. Bogner- Kitzbüheljackor var mycket populära och jag fick skriva efter en Kitzbühelkopia från Gunnars postorder eller om det möjligen var Rowells. Denvar svart och kostade inte mer än en bråkdel mot de äkta jackorna.  Det häftigaste med den var att det var en delad lite grövre dragkedja och en liten snedficka med dragkedja högt upp på ärmen. Det var nymodigheter på den tiden.

Här alldeles i början av 1970-talet var det lite tuffare stil och om någon idag (2009) skulle komma i sådana här kläder och solglasögon så tror jag ingen skulle tycka att det såg omodernt ut.  Kul att allt (det mesta i alla fall) kommer tillbaka.

Brun manchesterkeps har jag här. Den gillade jag verkligen.

Helsvart var mycket vanligt även i början på 1970-talet. Jag hade svart sammetsband med en medaljong runt halsen.

Här har jag betydligt färggrannare kläder.  Jag provar träskor, eller tofflor som man säger i Skåne och Halland. Jag köpte inte dom gula men däremot ett par svarta platåträskor med målade blommor på! – se bild nedan.

Stilig i fluga var Gertolof när vi skulle gå på bröllop i början på 70-talet.

Här är vi också klädda för att gå på bröllop i början på 70-talet

Elegantare än så här var det inte när vi gifte oss i Rådhuset i Halmstad 1976. Tulpanerna hade vigselförrättaren med sig och han satte dom i en glasburk (gammal marmeladburk) på skrivbordet.

Citat från någon gång under första halvan av 1980-talet: ”Pappa får vi låna kläder av dej för vi ska leka förr i tiden?” Den pappan var min bror Hasse!

Kosmetika m.m.

Utöver tvål och schampo tror jag Eau de Cologne 4711 var det enda i den vägen som jag minns att mor över huvud taget hade. Inte ens läppstift eller puder tror jag att hon någonsin använde eller ägde. Ända sedan konfirmationen förlitade hon sig nog på råden om en ung flickas bästa försköningsmedel som det stod om i anteckningboken från hennes konfirmationstid någon gång på 1920-talet:

1. Förnöjsamhet. Medel mot för tidiga rynkor. Förnöjsam var och tålig under all Din tid så skrynklas ej din panna så grumlas ej din frid.

2. Gott lynne. Allmänt försköningsmedel om medlet användes flitigt varje dag, du bibehåller ungdom och behag.

3. Deltagande. En högre glans ditt öga får om för andras nöd du fällt en tår. Håret rullade hon efter tvätt upp på hårspolar och använde lite öl som läggningsvätska. Att vara hel och ren var det absolut viktigaste. Men när hon skulle iväg någonstans var hon mycket noga med att vara fin i håret och ha fina kläder. Niveakräm, Brylcreme och Helosan är produkter som jag minns från 1950-talet. Fårtalg använde mor emellanåt till nariga händer och fötter. Den luktade inte gott.

När jag började måla mig efter konfirmationen (1964) var det ljusrosa läppstiftet Shantung 23 och kakmascara jag använde. Shantung 23 hade “alla”. När jag skulle gå ut och dansa eller gå på fest målade jag även eyeliner.

Mitt första läppstift och ett par Lee-jeans (jag tror knappt att det fanns några andra jeansmärken) köpte jag för egna ihoptjänade pengar på Tempo på Öster i Halmstad.

När man tvättat håret tog man läggningsvätska (fanns att köpa i små flaskor) i det och rullade sedan upp håret på hårspolar/papiljotter. Min mor använde ibland öl som läggningsvätska, det funkade
bra men jag ville ju inte att mitt hår skulle lukta öl! Fast att mitt hår är lite självlockigt så var det till att rulla upp det på hårspolar – se bild, en färg för varje storlek. Jag minns flera ännu äldre och ännu obekvämare typer av papiljotter, men jag har inga kvar. En del sov till och med med håret upprullat. Det har jag definitivt aldrig gjort. Det var före hårfönarnas tid. I början på 1960-talet var det mycket
populärt att toupera håret så att det blev alldeles trassligt och så sprejade man och kammade det slätt utanpå trasslet, men det var inte lätt att få till för mig som har tunt hår. Vi hade en torkhuv  med ett bordsstativ. Jag har ingen bild på den, men hittade ett annat blogginlägg med bilder på en ca 50 år gammal torkhuv och bilder på fler slags gamla papiljotter. Kolla här. Carmen curlers var värmespolar, dom funkade inte till mitt tunna hår, men min kompis som jag delade lägenhet med när jag flyttat hemifrån (1968) .

Sängkläder/handarbeten m.m.

Innan skumgummimadrassernas tid fanns det tagel-, halm- och vaddmadrasser. Mor och far hade tagelmadrasser i sina sängar. I en brun utdragbar barnsäng, som vi ungar fick sova i när vi slutat med blöja, var det halmmadrass om jag inte minns helt fel (det låter som 1800-tal). Jag har funderat på om anledningen att man hade halmmadrass var att det ibland blev blött i sängen. Det var ju före den plastade frotténs tid. Att byta halm och tvätta madrassvaret var ju ett billigt sätt att fräscha upp madrassen. Vi hade mörkröda tunga vaddtäcken och dom gick förstås inte att tvätta, men dom luftades (vädrades) ganska ofta. Vi hade också röda så kallade sticketäcken med sidenaktigt tyg med fina mönsterstickningar på.

Alla överlakan var försedda med handvirkade spetsar och många också med broderade monogram – det var före påslakanens tid. Örngotten var också försedda med monogram, handvirkade spetsar och två eller tre par band. En del lakan var sydda av handvävt linne, men vi hade också bomullslakan. Underlakanen blev förstås mest slitna på mitten och innan det gick hål så klippte man eller rev itu dem på längden och ”eggavände” lakansdelarna. Delarna syddes ihop på mitten med en fin söm och så kunde man slita på lakanen ännu mycket längre.

Mor och alla hennes systrar handarbetade mycket. Dom vävde, broderade, stickade, virkade, vävde flamskt, sydde näversöm och allt vad det var. De allra finaste dukarna tycker jag var de i engelskt broderi. Hur i allsin dagar de kunde brodera så mycket fint innan elektriciteten kom är ofattbart. Det var lite status på landet att ha ett fint linneskåp med fina textilier och superordning i det. Allt skulle vara manglat eller välstruket. Jag är säker på att alla släktingar som vår kusin och hans fru från Kalifornien  besökte vid deras Sverigebesök 1988 hade sina allra finaste välmanglade dukar på matborden när dom fick Amerikabesök. När vi besökte dem 1990 i Kalifornien hade dom en rosa enfärgad duk i något syntetmaterial på matbordet Den tvättades och torkades i torktumlaren och lades sedan direkt tillbaka på bordet igen.

Mor hade en vävstol som köptes direkt från Glimåkra i slutet på 1950-talet. Hon vävde mest mattor, det var tras-, filt-, plast- och garnmattor. Mattrasor klipptes av utslitna kläder, lakan och till och med filtar. Speciellt garn och plastremsor att väva mattor av fanns att köpa. Det var nytt med plastmattor och det var också populärt att knyta mattor av plastremsor. Jättefula var dom knutna plastmattorna, men dom var roliga att göra. Ryamattor var också populärt och mor knöt flera stycken.

Min farmor var en av alla bingerskor i södra Halland, hon hade farfar och tre söner att sticka (binga) till så jag tror inte det var mycket hon stickade till Hallands Hemslöjd. Men det var det många andra bingerskor som gjorde och livnärde sig på det. 2011 kom två bingemössor med halländskt mönster på frimärke. Till höger Bingerska – staty i Våxtorp.

Tvätt

Den första tvättmaskinen vi hade inköptes i början på 1950-talet. Det var en s.k. pulsator-maskin och den stod bredvid det stora kopparkaret i brygghuset. Tvätten lades först i blöt i kopparkaret. Det var ingen centrifug i maskinen, men upptill på tvättmaskinen var det en vev och två valsar som man körde tvätten igenom så att man slapp stå och vrida för hand. Man tvättade det finaste först, körde tvätten genom de två valsarna och la den i karet igen för sköljning. Därefter kördes det som var lite smutsigare i samma vatten och till sist blåkläderna (arbetskäderna).

Far hade alltid till vardags en blårutig näsduk i fickan, så näsdukar fanns det alltid många i tvätten. I förkylningstider var det förstås extra många och då hällde man salt i blötläggningsvattnet för det löste upp snoret. (Tack och lov för dagens pappersnäsdukar.) Jag var inte gammal när jag fick lära mig stryka näsdukar, vika och lägga dem i snygga högar. Jag hade fina näsdukar med blommönster och spetskanter. Jag hade också näsdukar med sydd langettkant och med mitt namn broderat. Till konfir-mationen fick jag en speciell konfirmationsnäsduk. Den var tunn och med bred spetskant.

Trots tvättmaskinen var det mycket jobb med tvätten, men ändå inte jämförbart med hur det var tidigare. Mor har berättat hur dom sköljde tvätt i ån. På vintrarna fick dom många gånger hugga hål i isen.

Tvättbykning vid Smedjeån i Mellby på 1920-talet.

Bilden är från Mellbyboken som gavs ut 1990.

Vi hade en stor klumpig kallmangel på vinden. Där manglades handdukar och lakan. Frottéhanddukar tror jag knappt fanns på 1950-talet, vi hade i alla fall inga, utan det var mest linnehanddukar. Örngotten strök man och på de  finaste skulle banden förutom att strykas även krusas. Det fanns ett speciellt verktyg för det, men något sådant hade vi inte utan det gjordes med en vanlig bordskniv. Jag fick lära mig hur man gjorde, men jag har definitivt inte praktiserat det i vuxen ålder. 

 Denna gamla mangel finns på Spinnet i Habo (alldeles nära där jag bor) och på den får jag mina gamla linnedukar manglade (2012).

Tvättmedlen som jag kommer ihåg är Jör och Surf.

Bilden till höger är på en Wascatormaskin från 1950-talet. Den är halvautomatisk och i den är det även centrifugering. Den använder mina svärföräldrar fortfarande till matt-tvätt m.m.

I den första lägenheten jag bodde i slutet på 1960-talet fanns det i tvättstugan maskiner som man programmerade med stora hålkort som var gjorda i plåt och målade i olika färger. Hålkortet för 35-graderstvätt var knallrött. Centrifug fanns det separat.

WC/Bastu/Badrum

I mitten på 1950-talet fick vi ett jättefint badrum hemma. Det byggdes mellan brygghuset och farstun (gården var kringbyggd). Väggarna var kornblå med marmormönster, Perstorpsplatta tror jag det var. Där fanns WC, badkar, tvättställ och varmvattenberedare med en kran som kunde svängas både över tvättstället och badkaret. Tidigare var det utedass och bad i zinkbalja i brygghuset när där eldades som gällde. Hos farmor och farfar i stan var det fina pappersbonader på väggarna i utedasset och som toapapper fick man riva blad ur en gammal telefonkatalog. Detta med badrum var ett fantastiskt lyft. Min lillebror Claes och jag fick bada samtidigt. Vi fick inte ta så mycket vatten vi ville, det fanns ju inte heller så mycket vatten i den lilla varmvattenberedaren. Jag tror att det bara var en kväll i veckan vi fick bada.  I brygghuset fanns också en vedeldad bastu och speciellt far tyckte mycket om att basta. Det var nog bastubad mest i samband med att mor tvättade och ändå eldade för att få varmvatten.

Alla ungar fick bada i skolan på lördagarna antingen man hade badrum hemma eller inte. I skolan fanns bastu och ett stort tvättrum och massor av zinkbaljor. Tant Rut, som var både städerska och baderska i skolan, skrubbade oss på ryggen.

Om du är intresserad av att läsa mer om vad jag skrivit så klicka här.

Jag var inte gammal när jag skickades till affären för att handla. Jag fick pengabörsen och en lapp där det stod skrivet vad jag skulle köpa – ofta var det skrivet på ett gammalt kuvert. Det var bara att lämna fram lappen så plockade Emmy eller Gunnar ihop vad vi skulle ha. ”Det blev xx riksdaler och xx öre” brukade Gunnar säga. Innan jag själv kunde räkna pengar var det bara att lämna fram pengabörsen. Om jag inte hade någon kasse med mig så fick jag varorna i en papplåda som jag spände fast på pakethållaren på min cykel. Emmy och Gunnars son Lars-Eric var min lekkamrat. Vi hade alltid jätteroligt och när Lars-Eric skulle till fotograf Dahlqvist i Laholm så ville han att jag skulle följa med och då togs nedanstående bild.

Lars-Eric och jag 1956, Foto Dahlqvist

Så här skriver Lars-Eric om hur bensin- och fotogenförsäljningen fungerade och om fyllegubben som jag också minns:

Bensinpumpen vi hade var från GULF. Man pumpade för hand upp bensinen i en glasbehållare så att man på en skala kunde se hur många liter det blev. Sen självrann bensinen i en slang med handtag ner i tanken.

I det vita brygghuset kunde man pumpa upp s.k. lysfotogen från ett stort fat som låg utanför huset på grusplanen. Man pumpade upp fotogenen i en tioliters behållare av mässing som hängde på väggen invid trappan upp till loftet. Sedan tappade man fotogenen via en kran med svart handtag ner i någon gammal 75:a eller i en fotogenkanna som kunden hade med sig. Du har säkert hjälpt mig flera gånger med det Behållaren finns fortfarande kvar på samma plats i huset där min kusin Sven nu bor.

Varannan tisdag kom ”Sillagubben” på sin gamla cykel och framtill på den hade han en sillalåda och i den några gamla torra fiskar. Han hade en skitig gammal Vega-keps på sig. Han köpte alltid två pilsner och gick därefter bakom garaget och halsade dem direkt. Jag kommer ihåg att han ibland drack och pissade samtidigt (vi brukade smyga på honom). När han hade lite mer pengar köpte han som omväxling en liten flaska rödsprit och den halsade han också. Jag vet inte var han kom ifrån, han var i alla fall inte Mellbybo. /Lars-Eric

Mor och Emmy var mycket aktiva i Röda Korset och skickade mig och Lars-Eric på alla möjliga uppdrag, till exempel att sälja lotter och cykla runt med insamlingsbössa. Vems tös e du? frågade folk när jag kom till sådana vi inte kände direkt. Jag var rädd för att cykla fram till gårdar där det fanns ilskna kalkoner som gick lösa. En del byrackor var jag också rädd för.

I huset där Emmy och Gunnar både hade affär och bodde fanns det en liten varuhiss mellan köket och storarummet på ovanvåningen. När det var kalas hissades tallrikar, mat och allt upp och sedan hissade man ner allt som skulle ner i köket igen. Det var mycket fiffigt och sparade förstås mycket spring i trapporna.

Denna bild är från 1955. Lars-Eric hade inte ens fyllt 6 år och han står uppe på en hemmasnickrad stege och målar uthuset vid affären och jag nyss fyllda 5 år står nedanför och håller färgburken. Jag har fått bilden av Lars-Eric och vi tror att det är Emmy som är fotografen

På sommaren hade Emmy affär ute vid stranden. Numera heter den Strandhugget. Det var inte ovanligt att Emmy gick upp klockan fyra på morgnarna och bakade bröd som hon sålde där. Jag jobbade i sommaraffären på sommarloven 1965–1967 och det gjorde förstås Lars-Eric också. Vi hade jättekul. När vi hade lite för roligt så fick vi lite ”uppsträckning” av Emmy. Gunnar fick ensam sköta den ordinarie affären varje sommar.

Ibland behövde förstås kläder och skor inhandlas och andra ärenden uträttas. Då var det till att åka buss till Laholm. Bussen gick två gånger i veckan. Den gick tidigt på förmiddagen och vi kunde stiga på nere vid vårt mjölkabord. Bussen gick en lång runda ut om Mellbystrand och sedan in till stan. Efter ett par timmar gick bussen tillbaka igen så att man var hemma i tid till middagen.

1954 fick vi en gatlykta i södra Mellby i korsningen vid affären. När Lars-Eric blev tillräck­ligt lång för att nå upp till strömbrytaren var det ofta hans uppgift att tända gatlyktan. Jag minns att Emmy eller Gunnar ropade när jag var där o lekte ”Nu börjar det bli mörkt så nu får ni springa o tända lampan!”

Andra söndagen i advent var det alltid julskyltning.  Då  satte de upp ett elektriskt tåg och plockade fram massor av saker som kunde tänkas säljas som julklappar och allt placerades på golvet. Det var bara genom den stora glasrutan i dörren man kunde titta in eftersom de stora fönsterna var täckta med stora ICA-affischer. Vi stod utanför i kylan och hängde hur länge som helst och såg tåget köra runt, runt. Varje år bjöd Emmy och Gunnar våra föräldrar på julskyltningskaffe på kvällen. Då smög vi in i affären och tittade inifrån på det elektriska tåget. Det var extra spännande, helst om det råkade stå någon julskyltningsbesökare utanför.

Godis/gottis/snask

Gottis var nog benämningen på godis som vi använde mest i Mellby och som nummer två så tror jag det var snask. I affären fanns det förstås lite gottis, men det var inte ofta jag hade pengar att handla för och hade man pengar skulle dom sparas tyckte föräldrarna. Jag fick alltid en godisbit av Gunnar när jag var och handlade. Vid Lundströms affär framme i byn fanns en godisautomat. Där kunde man till exempel stoppa i 5 öre och då fick man en kola, Rivalkolor var min favorit. En tablettask kostade 25 öre och Trix och Tutti Frutti tillhörde favoriterna. Toy var det vanligaste tuggummit och på 1960-talet kom knallrosa Bugg.

På somrarna var det på Strandlyckans café som jag köpte godis. Godis på 1960-talet.

När jag gick i Realskolan fanns den billigaste kokosbollen att köpa i Andréassons lilla affär på Östertullsgatan. 15 öre var priset och det var en budgetvariant utan kex i botten. Andréasson blev sedermera Torghallens ägare och var sedan med och startade ICA Maxi i Mellbystrand i slutet på 1970-talet. Jag tror till och med att det var den första Maxibutiken i Sverige!

På somrarna var det på Strandlyckan vi köpte godis. Favoriterna var bl.a. syrliga och salta piastrar och sockerbitar.

Mat och Dryck på 1950- och 60-talet

Sås och potatis var det till middag i stort sett varje dag och fisk minst två gånger i veckan. Ugnsstekt hel torsk var en av mina favoriträtter. Fiskaren i södra Mellbystrand, Albert Brodd, kom med sin flakmoped varje tisdag och lördag och sålde fisk. Kattorna satt på trappan och väntade långt innan han kom fram till gården. Christer minns att Albert, innan han hade moped, kom på en svart cykel med en träfisklåda fram och en bak. Läs mer om fisket i Mellbystrand här.

Sådant vi hade på gården, som griskött och höna, åt vi förstås ofta. Var det korv till middag var det i regel kokekorv som var hemmagjord. Korvskinnet var fjälster (=rengjorda tarmar). Till kvällsmat var det ofta stekt potatis som var kvar från middagen och till det stekt ägg och stekt fläsk. Potatisen kryddades med salt och socker.  Broccoli var en ny grönsak i Sverige på 1950-talet och den och mycket annat odlade vi. Ris hade vi bara till att koka gröt på och den enda pastan vi åt var stuvade makaroner någon gång ibland. 

Ett måste var att äta upp all maten vi fått på tallriken eller tagit till oss själva. Hade vi bara kött eller fisk kvar på tallriken var vi tvungna att ta potatis till.

Under vasken i köket hade vi en slabbespann och i den slängde vi potatisskal, äggskal, mat­rester och allt möjligt som kunde tänkas bli mat till grisarna. Nuförtiden är det förbjudet att ge grisarna animaliskt mat­avfall tror jag att jag har sett i någon förordning på Jordbruksverket.

Efterrätt av något slag var det i stort sett varje dag, men i skolan fick vi efterrätt bara den dagen i veckan då det serverades fisk. Vi fick många gånger dagens efterrätt som mellanmål när vi kom hem från skolan. Det var ofta kräm gjord på äpple, rabarber eller saft och till det mjölk och skorpor, som förstås var hembakade. Brylépudding som mor kokte själv, risgrynsgröt med saftsås, äppelkaka gjord med skorp- eller brödsmulor med hemkokt vaniljsås, rabarberpaj och änglamat (vispad grädde med krossade skorpor och lingonsylt) var också vanliga efterrätter. Kalvdans gjord på råmjölk fick vi när någon ko hade kalvat. När det var bärsäsong fick vi förstås bär. Mor frös in jordgubbar, hallon, kompott på till exempel rabarber, krusbär och allt vad det var. Hos farmor och farfar var min favoritefterrätt röd sagogrynssoppa med torkade frukter. Nuförtiden finns det inte röda sagogryn. Farfar skulle ha efterrätt varje dag och ofta blev det bara lingon och mjölk eller krösen som han sa.

Kalvdans var inte min favorit direkt, men det fick vi när någon ko hade kalvat. Den gjordes på råmjölk, som är den första mjölken efter kalvningen, och har så hög proteinhalt att den stelnar när man gräddar den utan att man har ägg i den.

Findus snabbkräm var den absolut första snabbmaten jag åt.

Glass var lyx på 1950-talet. Till kalas beställde vi glass direkt från mejeriet i Vallberga. Den levererades med mjölkabilen och var inpackad i tidningspapper och med kolsyreis närmast det stora glasspaketet som var av papp. Den glassen var gjord på grädde och den var supergod. Runt 1960 kom halvliterspaket med enklare typ av glass, Ambrix trefärgade – jordgubb, vanilj och päron eller choklad. Vi fick ofta dela på ett enda halvliterspaket till vardagsefterrätt. Det blev ju bara en liten skiva glass var. När jag och mina kompisar hade lite fickpengar köpte vi ibland ett halvliterspaket och delade på två. Vi skar paketet mitt itu och åt med tesked. Det fanns inte så många sorters strut- och pinnglass. I affären sålde dom också Trollhätteglass och jag minns framför allt Puckstång vanilj och jordgubb. Den kostade 35 öre i slutet på 1950-talet. Den var förpackad i staniolpapper – vaniljpuckstången i silverfärgat papper och jordgubb i rosa. Ibland fick Lars-Eric och jag en varsin Puckstång när vi varit extra snälla eller hade hjälpt till med något. 1964 lanserade Trollhätteglass klassikern 88:an.

Kaffe och kakor bjöds det ofta på. Alla som kom på besök av någon anledning bjöds på kaffe om de inte kom precis vid middagstid. Vi köpte aldrig mer än ett kvarts kilo kaffe åt gången och kaffebönorna maldes i affären. Till eftermiddagskaffet på vardagarna var det alltid vetebröd och enkla hembakade småkakor. Jag har aldrig varit något kakmonster, men hade mina favoriter och det var bland annat havreflarn (helst dubbla med smörkräm), nötkakor, kokoskakor, sirapskakor och moster Nannys våffelkakor (franska våfflor) med smörkräm emellan.

Fattiga riddare gjorde man ibland när vetebrödet började bli torrt. Veteskivorna doppades i en ägg- och mjölkblandning och stektes i ordentligt med smör och sedan vände man dem i socker.

Spettkaka var det alltid när det var stora kalas. När storebror Christer fyllde 50 hade vi med oss en stor spettkaka till hans kalas i Stockholm. Vi åkte pendeltåg med den stora spettkakan i värsta rusningstrafik. Hasse som var längst i vårt sällskap fick stå och hålla den så högt som möjligt så att den inte skulle gå i kras i trängseln. Det var många kommentarer om spettkakan i vagnen och många som inte visste vad det var.

Fastlagsbullar hade vi förstås ibland när det var fastetid. Det man gröpte ur bullarna blandades med den vispade grädden och så hade vi hemlagad nötmassa i dem och inte mandelmassa som man har nuförtiden. Ibland åt vi fastlagsbullarna i en djup tallrik med varm mjölk, men ordet hetvägg hörde jag aldrig i min barn- eller ungdom. När jag jobbade på Länsbolaget (Hallands Brandförsäkringsbolag) 1966-1967 fick jag gå till konditori Cecil (Cecilia heter det idag) när det var fettisdagen och köpa fastlagsbullar till eftermiddagskaffet. Priset var 55 öre för de stora och 45 öre för de små.

Mattiderna var det mycket noga med. Lite variation kunde det vara om det var sommar eller vinter, men middagen serverades alltid prick klockan 12 vare sig det var helg eller söcken. Efter middagen la far sig på soffan och lyssnade på nyheterna och väderleksrapporten och sov en liten stund. Mor fick snabba sig med disken för att också kunna ta ett litet middagsbede innan det var dags att bege sig ut och jobba igen.  Eftermiddagskaffe var det alltid prick klockan tre.

En stor frysbox köpte våra föräldrar 1953. Det förenklade mycket att kunna frysa mat för att bevara den. Innan dess var det mycket som saltades, röktes eller konserverades. Jag minns bara någon enstaka gång då mor konserverade i den stora konserveringsgrytan och alla burkar radades upp i matkällaren. I städerna var det vanligt att man hade andelsfrysar. Det fanns en andelsfrys vid Lundströms affär framme i byn.

Bakning. Mjöl och socker köptes i tjugofemkilossäckar. Vi hade alltid hembakat matbröd. Köpebröd hade vi bara när det skulle vara smörgåsgille och då var det i regel kavring och franskbröd som inhandlades. Vi skrev ibland efter stora kartonger med tunnbröd från Härnösand som jag tror skickades med järnväg och vi fick hämta det i Vallberga. Det tunnbrödet var jättegott med mycket smör på.

Vete­bröd, skorpor, småkakor och sockerkakor bakade hon också förstås. Sockerkaka var inte min favorit, men slicka visp­skålen gjorde jag gärna. Att komma hem från skolan när det luktade nybakat var en höjdare och det kunde hända både en och två gånger i veckan beroende på årstid.

Ägg/Höna Det var ofta en uppgift för oss barn att gå och plocka in ägg till kvällsmaten eller till sockerkaksbaket. När hönorna inte värpte så bra längre fick vi dem till middag. Far nackade dem (=högg av huvudet) och sedan sprang de omkring lite utan huvud. Det var minst sagt läbbigt, men också fascinerande. Sedan skulle fjädrarna plockas av och hönorna sveddes på nåt vis och det luktade vedervärdigt! Visst kunde väl gamla hönor vara lite sega ibland, men det var helt ok att äta både kokt och stekt höna. Krävan och hönslevern serverades också och vi åt med god aptit.

När vi var sugna på något gott på kvällarna gjorde vi ibland äggtoddy. Det var hela ägg (mor var mycket noga med att ta bort ”kycklingarna”) som vispades hårt med socker. Det var rena godiset, men nog ändå lite nyttigt trots sockret. Ibland i förkylningstider hällde far i lite hett vatten och ett par centiliter Eue de Vie. Denna konjakstoddy tyckte han var välgörande.

Frukt Vi hade en del äpplen, augustipäron och gråpäron i trädgården, men det räckte inte så långt. Dom som hade mycket frukt delade gärna med sig om vi själva kom och plockade. Till jul köpte vi alltid en stor låda Cox Orange. Apelsiner köpte vi också på vintern och för det mesta fick vi dela på en apelsin. Clementiner fanns inte att köpa förrän långt in på 1960-talet.

Smör Riktigt smör hade vi alltid. När far och mor flyttat till stan gick far alltid upp vid femtiden på morgonen och plockade fram smöret ur kylskåpet. Sedan gick han och la sig igen och smöret var lagom bredbart när det var dags för frukost. Bregott kom 1969, men dom gillade ”riktigt” smör bättre. När det var kalas formade mor runda kulor av smöret med två refflade träspadar och staplade dem som en pyramid. Moster Nanny och säkert fler av systrarna lade smörkulorna och formade dem som en svan och satte kryddpeppar som ögon när det skulle vara extra fint, till exempel till jul.

Denna annons fanns i J.B. Meijels almanack från år 1900

Mjölk var det vi drack allra mest och den kom förstås från dom egna korna så länge vi hade mjölkkor. Mjölken ställdes i bringare i kylskåpet och efter något dygn skummade mor av grädden. Grädde som blev sur användes till sockerkaksbak. Jag drack gärna spenvarm mjölk till kvällsmaten. Vi åt i regel precis när mjölkningen var avklarad och då var mjölken fortfarande varm. Mor sa att hon trodde att anledningen till att vi barn var så friska när vi växte upp var att vi drack så mycket opastöriserad mjölk.

På 1960-talet kom Tetrapaken och det var förstås en lättnad att slippa glas­hanteringen.

Nuförtiden dricker jag aldrig mjölk till maten. Men när jag någon gång har nybakade bullar eller nybakat matbröd så tycker jag fortfarande att mjölk till är den i särklass godaste drycken.

Ibland hade vi hemgjord filbunke, men det tyckte jag inte om. Filmjölk eller youghurt hade vi aldrig vad jag minns. Mjölken i affären såldes i glasflaskor. Jag tror inte det var så många liter mjölk som såldes i vår affär, efter­som många hade mjölkkor och de som inte hade kor köpte nog sin mjölk direkt hos någon av alla mjölkbönder i Mellby.

På vintern köpte vi svagdricka i femlitersflaskor som stod i en träställning. Far drack ofta svagdricka blandad med mjölk till kvällsmaten. När de vuxna drack kaffe fick vi ungar saft. Hemgjord svart vinbärssaft hade vi alltid. Till frukost fick vi ofta havregrynsgröt eller smörgåsar och mjölk. På vintern fick vi emellanåt varm chokladmjölk – kakao, socker och mjölk koktes upp. Det blev ofta skinn på mjölken. Det var lite revolutionerande när O´boy kom. Tänk att kunna blanda med kall mjölk, och ville man ha varm så behövde mjölken inte kokas och då slapp man skinnet.

Läsk hade vi bara när det var kalas och julmust fick vi bara på julafton, nyårsafton och när det var julagille. Sofiero bryggeri körde runt på landet med sin drickabil och sålde backar med 24 flaskor i varje. Gertolof åkte ibland i början på 60-talet med en av Östra bryggeriets gula drickabilar och hjälpte till. Han fick 10 kr och tre läsk för en dags arbete.

Denna bild var i tidningen. Jag tror att det var i samband med Sofieros 100-årsjubileum 1988.

Jag minns när Christer, Hasse och jag fick dela på en läsk, 33 cl. Eftersom Christer var äldst delade han. Han hällde upp så lika han kunde (?) i tre glas och sedan kollade han noga. Det var alltid lite mer i något glas och då drack han tills det blev precis lika mycket i alla tre glasen! Dom som hade för många äpplen åkte med frukten till ett musteri i Båstad där de gjorde Båstads-Must. Någon tid senare levererades ett antal flaskor med likadana kapsyler som på vanlig läsk. Äppelmusten var ganska sur så det var inget jag gillade direkt. Båstads-Must fanns också att köpa i affärerna.

Gertolof samlade läskedrycksetiketter när han växte upp. Det är några från hans stora samling som jag har kopierat in här. I tidiga tonår cyklade han och en kompis en varm sommardag hela vägen från Halmstad ner till Laholm för att besöka Sofiero. (Det var inga växlar på cyklarna på den tiden.) Dom frågade om dom kunde få etiketter till sin samling och det fick dom. Gamle bryggaren, John Svensson tror jag han hette, frågade om dom ville se hur man tillverkade läsk. Det ville dom förstås gärna och han visade dem runt på bryggeriet. När rundvandringen var slut frågade han om dom hade smakat läsk från Sofiero. – ”Nej, vi har aldrig smakat läsk från Sofiero” svarade dom förväntansfullt. Då sa den gamle bryggaren ”Läsk från Sofiero finns att köpa i alla affärer här i trakten”. Lite slokörade cyklade de tillbaka till Halmstad, glada för att ha fått etiketter och se läsktillverkningen, men lite besvikna för att inte ha fått smaka på läsken. Dom hade ju inga pengar att köpa för.

Öl/pilsner/bir. Under motbokstiden var starköl förbjudet, endast starkporter kunde köpas men det bara mot recept på apoteket. I övrigt var det lättöl eller klass II öl som fanns att köpa. Mellanöl började säljas i vanliga livsmedelsbutiker den 1 oktober 1965. Då var jag 15 år och minns att många ton­åringar drack sig fulla på mellanöl. Försäljningen i vanliga butiker förbjöds 1977 på grund av det ökade ungdomsfylleriet. Ljus maltdryck TV träff var typ en lättöl. Appeltofftska bryggeriets motsvarighet hette Maltett.

Vin till maten, som är så vanligt idag, förekom aldrig i vårt hem. Det enda vin som någon gång serverades hemma var typ portvin eller sherry ibland när det var kalas. Sherry och spettkaka blev vi bjudna på vid morbror Eriks begravning.

Absolut Rent Brännvin tror jag att far alltid hade hemma. Vissa gubbar som kom bjöds på kaffegök och då var det Renat man hällde i kaffet. När det skulle vara kalas köpte far Eue de Vie eller Grönstedts konjak, någon likör eller dessertvin och ibland Skåne Akvavit. Far hade en läderportfölj som han an­vände när han skulle till Bolaget.  När far började känna sig förkyld eller var nerkyld efter att ha jobbat ute tog han ibland en sockerbit och hällde hett vatten på den och blandade sedan i lite Eue de Vie. Det tyckte han var lite som medicin.

Denna annons fanns också i J.B. Meijels almanack från år 1900

Besk Farfar hade i en fin karaff alltid besk som han hade kryddat själv. Den drack han inte bara till jul, han drack den även som magmedicin. Far gjorde också besk, men inte förrän på gamla dagar och bara till jul.  Numera är det tradition med beskarunda i Mellby.

Borgmästarens beskrecept:

En kvist malört brytes på Bartolomeusdagen den 24 augusti. Den hänges svalt och mörkt att torka fram till Luciadagen.

En helbutelj Absolut rent brännvin (jag brukar ta Brännvin special). Häll upp en sup på ett tefat.

Fem sockerbitar rives helt gula på alla sex sidor mot skalet på en väl tvättad apelsin. sockerbitarna lägges i spriten på tefatet, alltsammans antändes, malörtskivsten svedes försiktigt över elden och stoppas sedan försiktigt ner i brännvinsflaskan. Lågan släckes och resterna på fatet hälles försiktigt ner i flaskan. Flaskan ställs mörkt och svalt, vändes varje dag fem gånger.

Detta recept som jag inte brukar följa till punkt och pricka finns publicerat i boken Gamla Laholm Fjärde årgången.

Sylta och safta Allt togs verkligen till vara. Till exempel plockades vartenda vinbär av buskarna. Gelé gjorde mor mest på röda vinbär och på de svarta gjordes det massor av saft. När vi var förkylda fick vi varm svartvin­bärssaft som ansågs vara rena hälsokuren. När vi barn hade feber fick vi en kvarts eller halv krossad Albyl som var utrörd i kakao, socker och lite grädde. Då kändes inte albylsmaken. Det fanns inga barnalbyl på den tiden. Saft gjorde mor också på rabarber, fläderblommor m.m. Sylt koktes av alla möjliga bär och äppelmos gjorde mor också förstås.

Bilden är på Hasse, farfar och far är tagen 1960 då vi firade jul i Mellby med farmor och farfar.

Julmat Det absolut viktigaste på julbordet var skinka och grönkål (långkål) precis som det är för oss fortfarande. Och så var det sillalåda (Janssons frestelse), hel ansjovis, sillinläggningar, pressylta, kokekorv, köttbullar, risgrynsgröt med mera, men inget dopp i grytan. Den traditionen fick jag när jag gift mig med Gertolof vars mamma är småländska.

I Jönköping med omnejd serveras det alltid bruna bönor på julborden. Vår svärson Johan har infört traditionen hos oss att till efterrätt på julafton ha ostkaka som han gör själv och till den sylt och grädde.

Så här tillreder du grönkål (långkål): Koka grönkålen i skinkspad eller buljong tills den är mjuk, ca 15 minuter. Grovhacka den.

Stek den grovhackade kålen i smör – låt det ta lite tid. Späd sen med lite vispgrädde, som gör kålen len i smaken. Krydda med salt, vitpeppar och lite socker eller sirap. Lite kanel på tycker jag är gott.

Det kan vara problem att få tag i rejält med grönkål lite norröver i landet. Ska man göra det bekvämt för sig så är den färdigkokta Harplingekålen alldeles utmärkt att steka enligt recept ovan.

Svenska Grönkålsakademin finns sedan 1981. Syftet med den är att främja grönkålens spridning i landet.

Om du är intresserad av matens historia så finns det mycket att läsa här och om du vill läsa mer vad jag har skrivit så klicka här.

Detta bordsställ, bordssortout (franska surtout de table) med glasbehållare för olja, ättika, senap, salt, socker, peppar o. andra kryddor har vi fått ärva av min svärfars faster Det var en bröllopspresent 1915. Bara något år senare blev svärfars faster änka.

Vågen på bilden nedan har min svärfars mor haft i sin lilla ostaffär, som dom hade i huset där dom bodde  i Halmstad på 1920-talet. Den är från Lindells vågfabrik i Jönköping.

Minnestavla målad 1876 av Eric Jakob Romberg från Trulstorp över min morfars farföräldrar Mattis och  Ingri. De gifte sig 1815 och bodde på gården i Lögnäs, Larstorp där min mor är född. Denna minnestavla är målad efter deras död. Jan Erik som äger tavlan tror att motivet anspelar på att de var gifta och i tavlans nederkant symboliserar kistorna att de är döda.

På Lögnäs gård, där min mor alltså är född, finns det nu ett lanthotell som drivs av min kusins son och hans fru.

Maj 2011 – Grattis Linda & Lars som driver Lögnäs lanthotell och mjölkgård och som tilldelats LRF:s spjutspetspris. 

Läs mer om minnestavlor i Halland

Denna minnestavla, som också är av Romberg, har min bror

Inbjudan till vigseln: Vigselakten emellan min dotter Neta och Janne Paulsson i Mellby N:o 5 den 11 oktober 1888 kl 10 f.m. Petronella Jönsson (mormors far Hans Jönsson hade avlidit ett par år innan).

Morfar arrenderade gården i Lögnäs där mor är född, men övertog den senare av sin farbror Lars Mattisson, Mattsa Lars.

Mormor födde 11 barn och mor var näst yngst i syskonskaran. Denna bilden är tagen på 191o och det är min mor som sitter i min mormors knä. Familjefotot togs strax innan mors äldste bror Oscar utvandrade till Amerika.

Min mormor och morfars gravsten i Skummeslöv

Min farmor Hilda och farfar Per Bengtsson gifte sig 1901 och bodde första tiden som gifta i Uddekulla i Ysby. 1904 köpte de ett litet lantbruk, Ännakulla, i södra Mellby Strand.

Porträttet ovan är från år 1900, det år de förlovade sig. Det är en stor tavla som inte fullt ut ser ut som ett fotografi. Bilden är retuscherad och ser rentav lite tecknad ut.

Detta är det äldsta bröllopskort jag har och det är min svärmors föräldrar som gifte sig  1923.  Bröllopet var i Wexiö  (Växjö)  står det i den stora familjebibeln som vi fått ärva. Jag har aldrig sett någon bild varken från mina mor- eller farföräldrars bröllop.

Mina föräldrar Nils och Edith gifte sig den 19 juni 1942.

Foto: Ateljé Wennström i Laholm

Bröllopet var vad jag förstått i all enkelhet och väldigt få visste om att dom skulle gifta sig och jag har aldrig hört berättas om någon bröllopsfest. Detta antagligen för att det var under andra världskriget. Dom gifte sig fredagen den 19 juni och dom tyckte det var lite kul att dom hade samma bröllopsdag som Kungen & Silvia som gifte sig den 19 juni 1976.

Lite fotohistoria

Far hade en enkel så kallad lådkamera, men var nog inte särskilt intresserad av fotografering. Hans bror Harald var desto mer intresserad. Harald hade både en mer avancerad kamera och smalfilmskamera på 1950-talet.

Julen 1950 tog Harald bilden nedan hemma i Mellby. Min bror Christer berättar att den blixt han använde var en magnesiumblixt, som tändes med en typ av stubintråd som efter några sekunder exploderade/lyste upp. Med lite tur hade då fotografen hunnit till sin plats i gruppfotot.

Jag tycker Harald ser ganska lugn ut på fotot (han står längst till höger). Kusin Bertil ser helt avslappnad ut – han var väl van vid sin fars fotograferande. Farfar, Christer, Hasse och kusin Göran tittar storögt på blixten. Christer minns detta mycket väl och minns också att det blev ett märke i taket efter blixten.

Gunnar, Edith, Nils, Karin, Harald Bertil, Millan, Hilda, Christer, Per, Hasse, Göran

Fotot i granen är på mig (jag sover antagligen sött i min säng, 9 mån gammal).

Christer började ta diabilder 1960 och har tagit bilden nedan.

Lennart, Hasse och Uno med sina fina kameror 1960

Fritz Brodd, fiskare i Mellbystrand, var mycket fotointresserad och började fotografera redan i slutet på 1910-talet – 1918 eller 1919 enligt hans dotter Erna. 1996 var det en utställning i Laholm med 300 av hans bilder framtagna ur glasplåtar.

Här en bild på Magnus (Manne) Brodd som hans bror Fritz har tagit.

Vid tiden runt 1960 var fotografering inte så utbredd. Framför allt var färgbilder inte alla familjers vardag. De få färgbilder som entusiaster (jag var en av dem) tack och lov tog var i regel diabilder. Nästan alla bilder i fotoalbum från denna tid är svartvita. Det stora genombrottet för färgkort på papper kom först 1963 med Instamatic-kameran.

Filmerna som gällde runt 1960 var framför allt Kodachrome och Agfachrome. Kodachrome hade den fördelen att framkallade filmer levererades nedklippta och monterade i tunna papp­ramar. Agfa-filmen levererades från framkallningen i remsor, som sedan fotografen själv fick montera. Varje filmruta monterades i en pappersmask i bildformatet 24×36 mm, som lades mellan två lösa glasskivor, 5×5 cm, och som sedan tejpades omsorgsfullt på fyra sidor.

Tidens dominerande leverantör av fotoartiklar på postorder var Norrländska Foto Centralen i Umeå, ett företag som fortfarande lever kvar, om än i förändrad skepnad. Företagets kata­log från början av 1960-talet visar att en färgkopia 9 x 12 cm då kostade 1,40 kr. En om­räk­ning med konsumentprisindex från 1960 visar att detta pris motsvarar ca 15 kr i dagens penningvärde. Samma företag erbjuder idag (2007) färgkopior i format 10 x 15 cm för 99 öre.

Att titta på diabilder krävde vissa arrangemang. Mörkläggning av rummet, uppallning av projektorn på lämplig höjd samt en projektionsduk i lämpligt material och format var attribut som krävdes. Staplar av Nordisk Familjebok, ljusa tapetväggar, ibland uppspända lakan kom till användning. Alla alternativ var inte optimala, och många improvisationer ledde till att bildvisningar, utom för den allra  närmaste kretsen, var sällsynta.

Den ledande fototidningen då, FOTO, är fortfarande ledande i Sverige. Den kostade då 2,40 kr inkl. 4,2 % oms (omsättningsskatt). Nu kostar den 54 kr (inkl. 25% moms).        /Christer

Stereoskop

Här bild på ett stereoskop som vi hittat i gömmorna. Användes på 1920 – 30-talet för att ge bilder en stereoskopisk effekt, med ganska gott resultat. Bilderna togs i en motsvarande kamera, 2 parallella bilder genom 2 objektiv med samma avstånd som gluggarna i stereoskopet.

Konfirmation

I min mors anteckningsbok från sin konfirmationstid och några år framåt på 1920-talet står bland annat präntat följande:

En ung flickas bästa försköningsmedel:

1. Förnöjsamhet. Medel mot för tidiga rynkor. Förnöjsam var och tålig under all Din tid så skrynklas ej din panna så grumlas ej din frid.

2. Gott lynne. Allmänt försköningsmedel om medlet användes flitigt varje dag, du bibehåller ungdom och behag.

3. Deltagande. En högre glans ditt öga får om för andras nöd du fällt en tår.

… och ännu fler råd står där.

Doktor Mårten Luthers Lilla Katekes

Denna Lilla Katekes, med kort utveckling stadfäst av Konungen den 11 oktober 1878,  tror jag har varit min mormors. Den kostade 25 öre och var utgiven av Biskop Gottfrid Billing och seminarierektor P. Wingren med bibelspråken i överensstämelse med bibelkommissionens normalupplagot. Stavning enl. K. Cirk. den 7 april 1906.

När mina bröder Christer och Hasse konfirmerades 1958 resp. 1960 (tror jag det var) hade dom mörka kostymer. Dom var långt ifrån fullvuxna då, så dessa konfirmationskostymer blev bara använda två gånger – vid konfirmationen och vid nattvarden.

Min konfirmation var i Laholms kyrka Sankt Clemens den 24 juli 1964. Vi kunde välja om vi ville gå och läsa under hela läsåret eller läsa intensivt bara på sommaren. Det var konfirmationsundervisning sex dagar i veckan, om jag inte minns fel, och så skulle vi gå i kyrkan på söndagarna. Det var till att cykla de sju kilometerna till Laholm alla veckans dagar. De nya korfönstren i kyrkan kom till 1959 så dom var ju nästan nya när jag konfirmerades. Det är Erik Olsson i Halmstadgruppen som gjort dem.

Till konfirmationen fick jag en vit klänning i någon linneaktig kvalitet som vi hade skickat efter från Gunnars postorder. För övrigt hade jag tunna vita fingervantar som var lite spetsaktiga, skor med taxklack och en brun prasselkappa. Prasselkappa hade alla på den tiden och det fanns bara blå och bruna i Laholm i alla fall. De flesta hade blå. Konfirmationsförhöret var mycket seriöst. Vi fick resa oss upp två åt gången när vi skulle svara. Oj, va vi hade pluggat till detta förhör! Till exempel var vi absolut tvungna att kunna rabbla Tio Guds bud och det kan jag fortfarande. En hel del psalmer skulle vi också kunna utantill.

54 tjejer var vi som konfirmerades. Melker Håkansson var vår konfirmationspräst. Jag är nr tre från vänster i överst raden.

Foto: Bertil Dahlqvist

Av min gudmor moster Nanny fick jag en mycket liten psalmbok med vita skinnpärmar och en fin konfirmationsnäsduk med bred spetskant. Jag fick många jättefina kort med guldkors som man kunde ta loss och hänga i halsband t.ex. Jag fick tvåkronor i present av en del och femkronor av några. Av mina faddrar fick jag ett Bismarckarmband i guld. Jag fickockså några guldberlocker som jag sedan hade i armbandet i många år.

Först efter konfirmationen fick man gå ut och dansa. Det var till att färga konfirmationsklänningen och min färgades rosa. Premiärdansen var i Karsefors första lördagen efter konfirmationen!

1936 kom elektriciteten till vår lilla by – Mellby. När elektriska lampor hade införskaffats kasserade far alla fotogenlampor.  Han tyckte att det kan ju inte finnas någon vettig människa som vill ha en endaste fotogenlampa när det finns elektriska lampor!

Alf Henrikson, författare från Huskvarna, var född samma år som far (1905) och levde också till han blev över 90 år. En journalist frågade honom på gamla dagar vad han tyckte var den viktigaste händelsen under 1900-talet och hans svar var tveklöst att vi fick elektricitet.

Många av oss som tar för givet att det finns elektricitet, skulle nog svara att det viktigaste varit datoriseringen. 1973 såg jag en dator för första gången. Det var på Felix i Eslöv och den var så stor att den fyllde ett helt rum. På 1980-talet pratade man om att vi skulle få det papperslösa kontoret. Än är vi inte där, i alla fall inte på det statliga verk där jag jobbar.

Telefon

Vi hade en svart bakelittelefon med vev på 1950-talet.  Linjen var en s.k. delad ledning och gick till oss och våra grannar, Anna och Otto Jönsson. Vi har en telefonkatalog från 1956 och där står det att vi har 180 A och grannarna 180 B .Tidigare hade vi 54 B. Telefontätheten var 1956 i Halmstadområdet 262 telefonapparater per 1.000 invånare.  Telefonnätet togs i bruk i Sverige redan 1881.

När det var telefon till oss ringde det en signal och när det var till grannarna var det tre signaler. När vi ringde till grannarna var det bara att veva och de samtalen kostade inget. Om man skulle ringa utanför riktnummerområdet fick man ringa upp telefonisten i Vallberga och be henne koppla samtalet. Det sades att många telefonister hade bra koll på vad som hände på grund av att de enkelt kunde avlyssna telefonsamtalen.

En enda telefonkiosk fanns i Laholm och det var bakom Rådhuset. Men man kunde också gå upp till Telegrafstationen och ringa. Där fanns flera telefoner och alla Sveriges telefonkataloger.  Två tioöringar fick man stoppa i för att kunna ringa. Nedan telefonkiosk i Halmstad år 2000. Så fina var inte telefonkioskerna på 60-talet.  

Alldeles i början av 1970-talet hade jag en Kobratelefon när jag bodde i lägenhet i Halmstad.

Midsommarhelgen 1977 kom jag i kontakt med en mobiltelefon (MRT) för första gången. Det var en stor låda med en lur uppepå. Den fick precis plats i korgen på dotterns sulky – se bild. Gertolof fick låna den när han hade beredskap och det kändes fantastiskt att hela familjen kunde gå ut trots att han var i tjänst.

Läs gärna mer om mobiltelefonins historia som Gertolof skrivit. Nedan bild på lite gamla mobiltelefoner. Visst är Nokias jultelefon läcker.

SMS – första gången jag fattade nyttan av att skicka och kunna ta emot sms var när vi var i Australien 1997. Ola som då var 17 år var ensam hemma. Det kändes fantastiskt att kunna sitta i Sydney och skicka sms hem till Sverige och få svar snabbt.

Post och bank

På landet hade vi mycket bra postservice. Lantbrevbäraren, eller som vi sa ”postamannen”, hette Einar Jönsson. Många gånger då mor och far var ute och jobbade och hade postärenden skrev dom en lapp och satte på brevlådan. Pengar, avin eller vad det kunde vara lades på köksbordet och Einar gick in i köket och expedierade ärendet. Huset var aldrig låst när dom var ute på ägorna.

Från Sparbanken i Laholm fick alla nyfödda en bankbok med två eller tre kronor insatta. Bankboken var mörkröd och jag fick tidigt lära mig att pengar jag fick skulle sättas in på banken för att de skulle växa. Vi fick

också en varsin sparbössa av banken. Efter varje nyår gick man in på banken och fick räntan inskriven i bankboken.

På jullovet 1966-67  fick jag och två kompisar jullovsjobb på Sparbanken. Vi satt med räknesnurror och räknade fram räntor på alla konton. Bara en av räknesnurrorna var elektrisk – se bild. Denna elektriska räknesnurra från 1962 har Bernadotte- design. Den klarar alla fyra räknesätten samt har ett stort antal finesser. Maskinen tillverkades fram till 1973, då Facits nya ägare Electrolux lade ned tillverkningen av elektromekaniska räknemaskiner i Åtvidaberg.

Det var ett jättejobb och vi jobbade både lördagar, söndagar och till och med på nyårsafton då alla räntorna måste vara räknade. På nyårsafton blev vi bjudna på lunch på Gröna Hästen och det kändes mycket lyxigt. Dagarna efter nyår fick vi sitta i kassan och ta emot alla som kom in med sina bankböcker för att få räntan inskriven. Vi skrev in räntan med reservoarpenna. Jag minns att bankdirektören, Folke Willstrand, gick runt och kollade att vi skrev tydliga siffror. Han kommenterade att jag skrev åttor bakvänt (det glömmer jag aldrig), men att dom var helt ok.

Far var en av de så kallade huvudmännen i Laholms Sparbank i många år.

Pengar

Jag upplevde det aldrig någonsin som att vi hade det dåligt ställt på något vis, men vi hade verkligen inget överflöd heller. Våra föräldrar, i synnerhet mor, var oerhört sparsamma och det spenderades aldrig pengar på något som var onödigt eller osäkert. Vi barn fick tidigt lära oss att vara sparsamma. Till exempel när vi skulle på skolresa eller någon utflykt fick vi lite fickpengar. Vi fick inte så mycket, men i alla fall så det skulle räcka gott och väl till lite glass, godis och vad det kunde vara. Om vi inte hade ölagt alla pengarna var vi lovade att få lika mycket till som vi hade kvar. Jag var nog lite girig för jag såg alltid till att ha pengar kvar. Hade jag till exempel 2 kronor kvar när jag kom hem så fick jag på direkten ytterligare 2 kronor.

När far fyllde 50 år fick han en liten jutesäck som var fylld med 5-öringar till ett värde av 50 kronor. Mynten var i koppar och var ganska stora så säcken var riktigt tung. Jag som bara var 5 år gammal var mycket fascinerad av denna pengasäck.

Ett sätt för mina äldre bröder att tjäna pengar var att ta livet av skatungar. Dom klättrade upp till skatbon och hämtade ner ungarna. Hur dom tog livet av de stackars ungarna vet jag inte. Hur som helst så hade kommunen en utsedd person som var skatbensutbetalare och betalade 25 öre per par ben.  Någon eller några grabbar hade koll på var han slängde benen som han hade betalat ut ersättning för och jag har hört talas om att det någon gång hände att benen kom i retur och ytterligare 25 öre utbetalades.

Jag kunde av mor och far få 25 öre någon gång, till exempel när jag hade haft alla rätt på något prov i skolan.

Vi fick alla mycket tidigt börja hjälpa till med alla möjliga sysslor hemma på gården, men det fick vi aldrig betalt för. Att vi skulle skaffa oss en egen inkomst på något sätt redan i tidiga tonår på sommarloven var en självklarhet. Första jobbet jag hade var på Fredrikstorp. Det var ogräsrensning i jättestora rödbetsland och sedan var det jordgubbsplockning. Vi började plocka redan klockan 5 på morgnarna. Vi hade en tesked som vi plockade med, så därför blev bären rensade på samma gång. Jordgubbarna levererades ganska tidigt på förmiddagen till Findus. När det var fint väder cyklade vi ut och badade efter jobbet.

Sommaren efter jag konfirmerats började jag jobba i affären ute vid stranden (numera Strandhugget). Lars-Eric och jag fick mest packa upp varor och fylla på i hyllorna. När jag blivit lite varm i kläderna fick jag även någon gång stå i kassan. Det var jobb nästan hela somrarna, men vi slutade i alla fall tidigare på lördagarna och var lediga på söndagarna då affären var stängd. Jag hade så lång middagsrast att jag hann cykla hem varje dag och äta middag och det upplevde jag aldrig som stressigt. Maten stod framdukad när jag kom hem klockan 12.

5 kronor – sedlar och mynt

5-kronorssedeln slutade man tillverka 1981

5-kronorsmynt från 1955, 1972 och 1978

Här bilder på ett par 50-öringar från 1949. Den 30 sept 2010 försvann 50-öringen och vårt sista öre är borta. 1-öringen fanns från 1856-1972, 2-öringen 1855-1972, 5-öringen och 25-öringen 1855-1985.

Denna s.k. ko-tia har jag i mina gömmor. Sådana här sedlar gavs ut under första världskriget p.g.a. att det var brist på silver.

”Du ska vara hel och ren, veta hut, spara pengar och inte köpa något på avbetalning.” Så uttalade sig Siw Malmkvist i en intervju och så ungefär var det hemma hos oss också.

Lyxtelegram

Det var mycket vanligt att skicka telegram förr. I alla städer fanns det telegrafstationer. Telegrafstationen i Laholm låg vid torget på andra våningen bredvid hårfriseringen. Där fanns alla Sveriges telefonkataloger och dit upp kunde man också gå om man skulle ringa ett vanligt telefonsamtal. Där fanns telefonautomater som man stoppade 10-öringar i när man skulle ringa.

Jag minns när en uniformerad tjänsteman från Televerket kom cyklande på tjänstecykel till farmor och farfar, som då bodde i stan,  med telegram när någon av dem fyllde år. Vi som bodde på landet fick telegrammen med vanliga posten.  Blanketten med den svenska flagga tror jag var den vanligaste.

Här bild på utbudet av lyxblanketter i 1956 års telefonkatalog.

”År 1949 uppgick antalet inländska lyxtelegram till 4,3 miljoner, d.v.s. 83,1 % av det totala antalet inländska telegram. Efter denna toppnotering minskade lyxtelegramtrafiken successivt och efter en utredning upphörde den då olönsamma tjänsten 1977.”

Sommartid infördes i Sverige 1980. Redan 1916 lades förslag fram om att införa sommartid, men bönderna protesterade så det blev inget med det då.  Min man Gertolof jobbade  på flygplatsen i Jönköping 1980. Det året hade han beredskapstjänstgöring den sista helgen i mars och han fick då åka upp till flygplatsen till klockan 02.00 på natten och efter telefonsamtal till Fröken Ur ringa och ändra klockan manuellt till 03.00. Läs mer om när han fick agera Herr Ur denna historiska natt 1980. På den tiden ändrade vi tillbaka till normaltid (vintertid) redan sista helgen i september.

Midsommar firade vi alltid framme i Mellby by på den lilla sneda ängen precis efter Smedjeån när man kommer från södra Mellby. Vi ungar plockade massor av blommor till kransarna. Tanterna samlades på eftermiddagen och band kransar och klädde stången. Efter kvällsmjölkningen kom farbröderna och majstången restes. Någon spelade dragspel och så var det traditionell dans kring majstången.

Något som jag bara minns lite vagt är den totala solförmörkelsen den 30 juni 1954. Det var mitt på ljusan dag och vi stod på gården och det blev helt mörkt och vi tittade genom sotade glas, minns Christer. Nästa totala solförmörkelse beräknas inträffa år 2116.

Sjö/hav Det var sällan eller aldrig någon infödd kustbo som använde ordet hav. Vi sa alltid sjön. Det är konstigt, men jag kommer bara ihåg fint väder på sommarloven utom ibland när det var simskola. Lars-Eric och jag och ibland Ann-Christin, cyklade mycket ofta ut till sjön och badade. Roligast var det när det böljade och vi kunde dyka i vågorna. Vi var i vattnet jättelänge när det var varmt. Vi tog alltid sikte på ”Sockerbiten”. Det var ett vitt fyrkantigt hus i norra Skummeslöv. Ofta drev man iväg av undervattenströmmar utan att man märkte det, och då var det bra att ha något att ha sikte på. ”Sockerbiten” brann ner för några år sedan.

Jag vid Brodds knubbeka 1972. I Gamla Laholmsboken har jag läst om denna knubbeka. Det var en säregen båttyp, flatbottnad och stryktålig. Den användes vid ”laxasätten” och tjänstgjorde ibland också som räddningsbåt.

Fiskaren Albert Brodd , som var god vän till mina föräldrar, fångade 17 590 laxar med en sammanlagd vikt av 56 400 kg under sina 58 yrkesverksamma år som fiskare.

”Knubbekan var helt anpassad efter den långgrunda stranden, därav den långa uppdragna fören som ”tog” bränningarna. Den var mycket tung, så de stakade den för det mesta. Knubbekan som du står vid har min far Fritz Brodd byggt, men tyvärr tog ingen hand om den så nu är den ett minne blott. ”Laxasätt” var de gamla garnen som användes förr, Albert och Pappa tog hit ”bottengarnen” som sedan blev det alla använde.” – detta skriver Fritz Brodds dotter Erna i en kommentar. Läs mer om laxfisket i Mellbystrand.

Skulpturen ”Fiske med knubbeka” ovan är från 1998 och  föreställer fiskarna Fritz och Albert Brodd och är gjord av Karl-Gustav Jönsson och är placerat mellan Strandhugget och Stallgrillen.

Jag gick i simskola i norra Mellbystrand. Där fanns det en brygga. Vi kunde cykla genom skogen från ungefär där Mellby Golfbana är nu och snett genom skogen nästan hela vägen till norra Mellbystrand. Den långa skogsstigen med flera lagom höga gupp var rolig att cykla på. Det här var alltså flera år innan motortrafikleden, ICA Maxi m.m. byggdes. Det var inte lätt att lära sig simma i havet på grund av att det i början på sommaren nästan alltid var kallt i vattnet och att det ofta blåste. Vi fick träna simtagen uppe på land och sitta i de djupaste dynerna och träna när det blåste som värst.

I början på 1960-talet byggdes en simbassäng i Skummeslöv. Vattnet togs direkt från havet och ofta var det kallt – nuförtiden är vattnet tempererat. Bassängen var ändå betydligt mer lämpad för simskola än havet eftersom det var så långgrunt och ofta blåsigt. Vi skolungar fick åka buss till simskolan i Skummeslöv på sommarloven. Jag tog ganska många simmärken där och simborgarmärket varje år. Vi fick åka buss till Brottet i Söndrum för att göra simhoppen och djupdykningen.

Vi hade en sexkantig ganska stor ”hydda” med halmtak i trädgården. Hyddan byggde far och den var jättefin. Halmtaket fick han säkert hjälp med att lägga för det är en speciell konst har jag förstått. I hyddan var det jätteskönt både när det var soligt och varmt och när det regnade. Vi hade ett runt, rött trädgårdsbord och klassiska stolar med lite gung, en röd, en gul, en blå och en grön.

Här sitter jag framför hyddan med eklövskrans efter att ha tagit simmagistern 1964

Våra föräldrar var sällan ute vid stranden. Vardagskvällar var det inte ovanligt att folk kom ut till stranden efter en lång arbets­dag och hade tvål med sig och tvättade sig ute i sjön.

Vinter

Det var inte ofta det så nära kusten var så mycket snö att det gick att åka skidor, men det hände någon gång emellanåt. Jag fick då ibland låna brödernas skidor som dom hade gjort i slöjden (!). Bindningarna passade förstås dåligt på mina pjäxor, så det blev aldrig någon riktig reda med skidåkandet. Jag minns att Lars-Eric och jag åkte på skaren när Sixten Jernberg just tagit OS-guld 1960 i Squaw Valley. Vi var mycket imponerade och Lars-Eric låtsades att han var Sixten när han åkte. Emellanåt gick det alldeles utmärkt att åka spark på landsvägarna – vi åkte så det gnistrade om skenorna. Jag tror inte det har varit mycket till sparkföre på landsvägarna i Mellby sedan 1960-talet.

När vi besökte Californien 1990 så var vi och kollade vid Squaw Valley. 

Skridskor åkte vi mycket och det blev vi riktigt  bra på. Det var långa perioder varje år då det gick att åka på lerhålorna. Vi åkte mest på Brogårds lerhåla. Där fanns ett  träd med en rejäl gren ut över isen som fungerade utmärkt att sitta på när man behövde  snöra om skridskorna. Killarna spelade hockey eller bandy och vi tjejer åkte runt, runt i ytterkanterna. Vi åkte vanligt, la över och åkte baklänges. Jag tränade också mycket på att lägga över baklänges. De enda skridskor jag hade var sådana som jag fått ärva av mina bröder. Först var det sillarör, sedan halvrör  som var hopplösa att spänna ordentligt på pjäxorna och sedan helrör bruna eller svarta bandyrör som det gick utmärkt att åka med. Jag var lite avundsjuk på de tjejer som hade vita konståkningsskridskor.

Med skolan åkte vi ibland skridskor på “Grundet”. Om jag minns rätt var det jämte Smedjeån och när den svämmat över så att det var som en grund sjö som ibland frös till is.

Eivor (utan skridskor), Ann-Marie, Anita och Ulla på Grundet. Jag tror bilden är tagen 1957.

Jag minns också när där ibland var isflak i Smedjeån och de våghalsigaste pågarna hoppade på isflaken och över på andra sidan ån. Jag vågade knappt titta på.

Att lerhålan vid Brogård var lika djup som logen på Brogård var hög fick vi höra,så vi var lite på vår vakt när det knakade i isen. Ett drunkningstillbud inträffade när min bror Christer var i småskoleåldern. Christer var på isen vid lerhålan precis nedanför smedjan och där var också ”smens” Ulla. Det gick hål på isen och det bar sig inte bättre än att Ulla trillade i. Christer lyckades dra upp henne. Dagen därpå kom Ullas far hem till oss och tackade Christer för hans rådiga ingripande. Christer sa då ”Hon skrek så rälit så därför drog jag upp henne”.

Ett år spolade vi vatten så att vi fick is på åkern precis söder om vår trädgård. Då hade vi så nära att det blev rekordmycket skridskoåkning den vintern. Ibland satte mina bröder en målvaktsklubba i händerna på mig och jag fick stå i mål. Jag tror att det bara var för att ingen annan ville stå i mål och att ha mig stående ”i vägen” var väl bättre än att inte ha någon i målet alls, tror jag att dom tyckte.

Mina första och enda vita skridskor köpte jag när min dotter började åka skridskor, 1980 tror jag det var. När jag fyllde 35 skaffade jag mina första skidor Jag har fortfarande kvar dem och har använt dem i stort sett varje vinter sedan dess, men det har inte varit skidföre riktigt alla vintrar trots att jag bor ”så långt norrut” som i Habo.

Men visst minns jag att det var mycket snö även i Mellby några gånger. Till exempel en dag i april 1964 var det så mycket snö och blåst att det var omöjligt att ta sig från gården. Inga vägar var framkomliga. Jag gick då i realskolan och fick en ledig dag hemma.

En enda gång i mitt liv har jag åkt häst och släde. Det var när jag gick i småskolan och det var farbror Janne ute vid sjön (han som hade gården som sedermera var Stallgrillen ett antal år) som hämtade mig och Lars-Eric med häst och släde. Jag tror att han skjutsade oss till skolan på grund av att det var mycket snö.

Far har berättat att han i sin ungdom åkte skridskor snett över sjön (havet) ända till Båstad. På 1950- och 1960-talet är det bara några få gånger det har gått att åka skridskor ute på havet. Jag minns att en gång efter att vi hade åkt skridskor började det blåsa och isen bröts upp och packades till isberg väldigt snabbt.

Nu vintern 2010 sätts det ena rekordet efter det andra. ”Det har inte varit så många dagar i sträck med minusgrader sedan 1800-talet” Det har inte varit så mycket snö i södra Sverige sedan man började mäta snödjupet 1905″ etc. etc.

Den 11/11 2011  är det snöfritt vid samtliga SMHIs stationer. Detta är första gången sedan regelmässiga observationer av snödjup inleddes i Sverige vintern 1904/05.

Krigsvintrarna

Vintrarna 1940, 1941 och 1942 var sällsynt kalla och kallades allmänt för krigsvintrarna.

Här är det min mor och far, Alfhild och Arne Brodd som poserar på isbergen i mars 1940. Foto: Fritz Brodd

December 2010 var den kallaste decembermånaden sedan mätningarna började i slutet på 1800-talet. Bilden nedan tog vi på nyårsafton på samma ställe som bilderna ovan.

Christer har berättat att det till och med spelades en bandymatch på havsis på 1940-talet. Jag undrade om det verkligen hade varit möjligt och letade uppgifter om det på Internet, men hittade inget. Jag mejlade Björn Hellberg i Laholm, som ju många gånger har visat att han har ett enormt minne. Han bekräftade att det hade spelats en bandymatch på havsis en enda gång. Det var någon gång på 1940-talet. Det var Laholms IF:s bandylag som spelade och Björn Hellberg trodde att matchen var mot Oskarström.

Vid ett tillfälle blåste det frånlandsvind och isflak med amatörfiskare drev till havs, utan att kunna ta sig tillbaka iland själva. De fick efter lång väntan undsättas med båt. Jag har ett minne av att Flygvapnets SK 16 från F14 användes för att kasta ner meddelande till dem som drivit till havs. Mobiltelefonerna var inte ens påtänkta då…. /Christer

Hasse och Lennart kom en gång hem med en jättestor torsk som dom hade pilkat upp när det var is på sjön (havet). Jag var hemma när dom stormade in i köket med den stora otäcka fisken och vågen skulle fram. Fisken vägde mycket!

Bönder var aldrig ute och bara promenerade, i alla fall inte i Mellby. Jag minns söndagar och helgdagar på vintern då mor och far bestämde sig för att gå ut och gå, men väntade tills det blev mörkt för att ingen skulle se dem. På sommarhalvåret var det ok att gå en runda på söndagarna för att titta på grödorna.

Väderrapportör, värmerekord, köldrekord

I Mellby fanns det en väderrapportör som hette Vilhelm Johansson. Han bodde i ett hus vid Fabians vre´ i hörnet när man kör 24:an från Laholm ut mot Mellbystrand och svänger ner mot södra Mellby och Skottorp. Huset är rivet och en rondell är byggd där huset låg.

Farbror Ville mätte vattenståndet i Smedjeån kl 8 varje morgon 365 dagar om året från 1908 till 1920. Han rapporterade uppgifterna till Hydrografiska byrån i Stockholm. För det fick han 10 öre om dagen. Under de 12 åren fick han ingen löneförhöjning. Han fortsatte att mäta väder i 50 år. Under de åren var det i Mellby varmast den 10 juli 1940 och den 30 juni 1947 med +35,5 grader. +38 grader är det varmaste som har uppmätts i Sverige och det var i Målilla 1947 och lika varmt var det i Ultuna 1933. Kallast var det den 20 februari 1940 med 32 minusgrader. Kallare än så kan jag inte tänka mig att det varit efter det att farbror Ville slutade mäta väder. Köldrekordet i Götaland lär vara -38,5 grader i januari 1918! Det rekordet står sig än idag februari 2010.

Bilden på Vilhelm Johansson är tagen ur Mellbyboken som gavs ut 1990

På vägen till Forslund fanns ett annat vred; Pelle Skottsa vre´ som fått namn efter en indelt soldat.

”Näbbabron” från 1929 över Smedjeån vid Brogård, den ersattes av en ny bro 1997

Regnrekord

Sommaren 2007 var extremt regnig. Mätningarna började 1860 och rekordet var från 1895 då det under juni-juli-augusti kom 473 mm i Halmstad. Det 112 år gamla rekordet slogs stort 2007 då det kom hela 587 mm under samma period.

Större delen av potatisen i södra Mellby ruttnade i åkrarna redan i mitten på juli. Vi har aldrig hört vare sig våra föräldrar eller farföräldrar prata om att det någonsin varit så eländigt med potatisodlingen på dessa marker.

Bild tagen från den nya bron åt söder efter det myckna regnandet juli 2007

Vägen mellan Skottorp och Mellby, Hasse har tagit bilderna

Julstormen 1902, Septemberstormen 1969, Novembersnöstormen 1995

I min fars pärm med tidningsurklipp finns det ett klipp från Laholms Tidning om Julstormen 1902. Där står om Henning Brodd som berättade om stormen juldagen 1902. Han hade nyss tillträtt ett litet lantbruk ca 150 meter från stranden. Henning Brodds lantbruk var granne till Ännakulla som våra farföräldrar köpte 1904. Så här står det om den stora julstormen på SMHI:s webbplats:

”Natten den 25-26 december rasade en mycket häftig storm, som strax efter midnatt övergick till NW, och drev upp havsvattnet 8 fot ofer vanligt vattenstånd å härvarande kust. Vattnet steg till och med upp i sängarne i flera hus vid hafet och Lagan, så att innevånarne måste fly upp på vindarne eller från husen om natten. Nästan alla hustak skadades något, många mycket af stormen, äfven flera större kreatursstallar, så att många kreatur blefo ihjälslagna och ännu flera skadade. Telegraf- och telefonledningar ha blåst ned utmed vestkustbanan, och banvallen har skjölts bort af böljorna på sina ställen, så att trafiken å samma bana har måst inställas under flera dagar. Mycken skog har blåst ned”.

Ett mudderverk kastades upp på land i Halmstad och kallbadhuset i Varberg totalförstördes. Denna storm blev startskottet till ett varningssystem med symboler som hissades upp vid utvalda kuststationer. Väderrapporter i radio kom först 1925.

Mitt mesta stormminne är septemberstormen 1969. Då jobbade jag på ögonkliniken på lasarettet i Halmstad. Kliniken var belägen i den äldsta byggnaden på lasarettet (från 1914) på fjärde våningen med fantastisk utsikt. När stormen härjade kunde vi se hur träd efter träd blåste ner i parken nedanför. Ett träd trillade rakt över lasarettskiosken och knäckte taket på den. Det var en egendomlig syn att stå och se stora, gamla träd trilla som tändstickor.

Den värsta snöstormen som jag varit med om var den 17 november 1995. Då drabbades Göteborg och Jönköpingstrakten allra värst. I Habo, där jag bor, var det mängder med träd som blåste ner och efter det grävdes alla ledningar ner. Den 17 november var en fredag och det var helt omöjligt att ta sig till jobbet, A6 Köpcenterstängde vid lunchtid och inga bussar eller tåg gick och det var verkligen katastrofläge. Många satt insnöade hela natten i bilar och bussar. Det blev en ovanlig fredag med hela familjen insnöadhemma hela dagen.

Stormen Gudrun i januari 2005var enligt många bedömare den värsta naturkatastrof som Sverige har drabbats av.Allra värst drabbat var Kronobergs län, men det var enorma skador  även bland annat i Halland och i Jönköpings län.

Bränder

Det var inte helt ovanligt att åskan slog ner på landet och orsakade bränder och jag minns flera stycken. Det var många sommarnätter jag vaknade av att åskan gick och när det var kraftiga åskväder gick far alltid upp och klädde på sig och när det värsta var över gick han ut till djuren och kollade så att allt var i sin ordning och han såg sig förstås också omkring i grannskapet. När far låg för döden och jag satt och småpratade om dittan och dattan nämde jag om att jag i Föreningen Gamla Laholms nyutkomna bok (1996) just läst om när Strandstugen = nuvarande Strandhotellet brann. Far sa trots sitt dåliga tillstånd på direkten ”Strandstugan brann ner den 1 juli 1926″ innan jag hann säga något. Klippet nedan är från Laholmsboken Sjunde årgången.

Den första grammofon jag kom i kontakt med var den hos våra föräldrars goda vänner på Svensfält. Det var en radiogrammofon där man staplade EP-skivorna på varandra och så växlade den skiva ”automatiskt”. Det var imponerande. Den skiva jag minns mest där var Vi hänger me´ med Nacka Skoglund. Den spelades in i samband med fotbolls-VM 1958. Både låten och Nacka Skoglund var oerhört populära.

Det var inte så många vi kände som hade grammofon, men en av dem var Lars på granngården Brogård. Där minns jag att det spelades till exempel Diana med Paul Anka som jag fortfarande tycker är en höjdarlåt. Little Gerhard var på 1950-talet Sveriges svar på Elvis Presley. Den siste Mohikanen med flera var också favoriter. I Eskilstorp hos min moster och morbror hade dom också grammofon. Där var det en skiva jag minns att jag brukade spela och det var Everybody loves a lover med Doris Day.

Den första makapär att spela musik på i vårt hem tror jag var Christers rullbandspelare. Låtar jag minns som han hade inspelade var till exempel My boy lollipop med Millie.

På Café Strandlyckan i Mellbystrand f nns en jukebox. Om man stoppade i en krona kunde man trycka för fem olika låtar som spelades på rad. Det var till  exempel Hepstars Cadillac och Sunny Girl, The Beatles She loves you, Rolling Stones Satisfaction. På Strandlyckan spenderade jag en del pengar på sommarloven. Inte bara till att spela skivor i Jukeboxen, utan mest till godis, glass och då och då en minigolfrunda. Det kändes lyxigt för oss bondbarn att ha ett sådant ställe så nära. Det var ju bara ett par månader på sommaren som alla ställen var öppna. Resten av året var precis allt stängt ute vid stranden på den tiden.

Drop in var ett mycket populärt ungdomsprogram på TV. Den 3 november 1963 var jag hos min kompis Ann-Christin och framåt kvällen var det Drop in. Kersti Adams Ray var programledare – en mycket populär sådan. Min son tycker (2009) att en av Sveriges bäste rappare är Daniel Adams Ray  och han lär väl vara en släkting till Kersti. Denna allhelgonasöndag var Lill-Babs det stora dragplåstret. Men i detta program skulle också, den i Sverige hittills i stort sett helt okända gruppen, The Beatles från Liverpool vara med. Det var första gången jag hörde She loves you. Vi tyckte på direkten att låten var jättebra och att Paul Mc Cartney var så enormt söööt. En av Beatlarna ville ha Lill-Babs autograf och fick förstås det. Lill-Babs minns inte vem av dom som hon skrev autograf till.

Vår son Ola är musikintresserad och dessutom mycket intresserad av datorer i allmänhet och webben i synnerhet. År 2000 startade han en community som idag är Sveriges största hiphopsite. Sidan heter WHOA och finns på adressen whoa.nu Sidan har förutom forum också en redaktionell del med gratis musik, recensioner, artiklar och intervjuer med aktuella artister med mera.

Min man GertOlof  spelade på 1960-talet med i ett av  Halmstads många okända popband PS Boones och min svåger Ingvar har spelat med i Isildurs Bane (se bild nedan).

1968 firade Richardssons Bil AB 40-årsjubileum. Då var det en artikel i Hallandsposten med rubriken 40-årsjubilerande bilfirma vars chef är född i Mellby.

Denna bild togs nog alldeles i början av min farbror  Gunnars bilförsäljarkarriär (1928?)

Utdrag ur artikeln:

Disponent Gunnar Persson Richardssons Bil AB är Mellbypåg och gjorde sina första lärospån hos Frode Svensson i Laholm.

Mitt intresse för bilar började redan i barnaåren berättar disponent Persson och vad var då naturligare än att jag tog jobb på en bilverkstad. 1928 började jag på Richardssons i  Halmstad och det första kontraktet med Ford skrevs.

Herr Persson visar en bild från den första bildemonstrationen – en Ford modell A. ”Det var grejor det – då. Herr Persson visar också stolt upp en bild på en Ford 20 M modell 69. Alla Fordar modell – 69 har en bra nyhet som standard, nämligen det s.k. rullbältet.

Fars bror Harald var också bilintresserad och poserar här någon gång på 1920-talet vid en Chevrolet Sport!

Far fick inte ens ta körkort på grund av sin dåliga syn. Det var nog inte så kul när han hade så bilintresserade bröder.

Bild på min mans morfar som tog körkort 1921.

Denna bild på den ”30 000:e  Fordvagnen” som kördes mellan Ystad och Haparanda har jag fått av en gammal arbetskamrat. Den är tagen påsken 1925 och det är hennes föräldrar som kör bilen på Riksettan. En person som var med på deras rundresa har tagit bilden och i albumet står det ”En ny bil i förgrunden och ett gammalt hus (Brahehus) i fonden”.

Ända fram till 1962 gick Riksettan genom lilla Gränna och Rikstvåan genom Laholm och ram till 1958 gick Rikstvåan till och med genom smala Norre Port i Halmstad.

Denna bild är troligen från 1930-talet. Strandhotellet i bakgrunden byggdes 1927. Bilen av märket Ford hade nr 184 och var en av de första bilarna i Mellby. Den hade tidigare använts som taxi i Laholm. Bild från Mellbyboken.

Besök gärna Svedinos bil- och flygmuseum i Ugglarp norr om Halmstad som har en av Europas största samlingar av gamla bilar och flygplan.

Far fick frisedel. Den var utfärdad i Veinge 1925 för värnpliktige Nils Arvid Persson. Orsaken var hans dåliga syn. Av den anledningen fick han inte heller ta körkort, men traktorkörkort fick han så småningom. Mor tog heller aldrig körkort och jag har frågat henne varför. Hon svarade att hon aldrig trodde att de skulle få råd att skaffa bil och därför tyckte hon inte det var lönt att ta körkort. När mor och far fick det bättre på 1950-talet tror jag att hon ångrade sig, men då tyckte hon nog att hon var för gammal. Hon hade säkert också fullt upp med oss fyra barn och alla sysslorna på gården. Det var säkert hälsosamt att inte ha bil. Det var till att cykla i stället. Jag minns många gånger när far skulle på sammanträde i Laholm. Då skyndade han sig in från åkern, eller vad det var han höll på med, tvättade sig och cyklade de sju kilometerna till Laholm. Moped skaffade han någon gång på 1950-talet. Jag tror det var en Husqvarna. Den var i alla fall blå och såg ut som en cykel med hjälpmotor på. Men vad jag minns cyklade han hellre än åkte moped.

Fast att far inte hade körkort så var han ordförande i ”Mellby med flera byars vägsamfällighet”. När jag var i tidiga tonår fick jag uppdraget att på fars gamla skrivmaskin skriva Mellby m.fl. byars vägsamfällighet på en hel hög med inbetalningskort. Jag tyckte det var jobbigt att skriva denna långa radänga.

Här en bild på den gamla vägskrapan som användes till att skrapa alla grusvägar i samfälligheten. Bilden är tagen 1987 och det är min son Ola som sitter vid ratten.

Vår närmaste granne Siv A. hade en sådan här häftig bil och anlitades till att skjutsa realister från Ränneslöv 1961.

Jag har av Sivs dotter fått veta  att bilen var en  Ford Prefect från 1930-talet som hennes far Helmer hade sågat av så det blev en cabbe.

Christer köpte sin första bil strax efter han tagit körkort 1963. Det var en Volvo PV, 1953 års modell, omlackerad i en brun färg, och med registreringsnummer N 11378. Nästa bil blev en Ford Anglia, årsmodell 1961, ljusblå och med ”bakvänd” bakruta så kallad ”ledigalördagar-bakruta”. Den kostade då 1 500 kr.

Hasses första bil var också en Volvo PV fast svart.

Bilden på Hasse är tagen i storebrödernas gemensamma rum. Drömmen var nog inte en vanlig Volvo PV.

Christer och jag delade rum och där gjordes en del farliga grejer. Bland annat monterade vi en sänglampa och vi skar­vade en sladd genom att tvinna ihop alla fyra tåtarna. Far undrade varför propparna gick! /Hasse

Första gången jag körde bil var på min 18-årsdag (man fick inte övningsköra innan). Hasse hade då en Folkavagn och han var snäll och åkte med mig ut till stranden och där lät han mig köra.

Min första bil var en Volkswagen (Folkavagn, Bagge, Bubbla) 1966 års modell – se bild nedan. Den köpte jag 1973 på Motor Halland i Halmstad. Den kostade 6 000 kr. På den tiden tror jag att min månadslön var 1 800 kr så det var mycket pengar. Ett litet sparkapital hade jag så det fick jag tulla på.

Det var en gammal nummerskylt på min bil N xxxxx, men jag minns inte numret. Jag fick åka till ett ställe i Halmstad för att få min nummerplåt bytt till EKB 956.

1972-73 byttes alla nummerplåtar med länsbokstäver ut. Jag och många andra tyckte det var tråkigt att inte längre kunna se var bilarna kom från. Min kompis Ann-Christin och jag roade oss i tidiga tonår många gånger med att sitta ute vid viadukten över E6:an och skriva upp hur många bilar vi såg från respek-tive län. Det var många F och G på somrarna (Jönköpings och Kronobergs län).

Här en bild på Edgar vid Erikssons kiosk i Mellbystrand.

Edgar var jättehäftig med sitt långa ljusa hår (Beatlesfrisyr) och så hade han en häftig sportbil. Jag vet inte om det var en MG eller om det rentav var en P1800. Jag kommer ihåg båda tjejerna på bilden. Dom var badgäster och den mörka heter Eva-Lena och jag tror den ljusa tjejen var från Skåne, men jag minns inte hennes namn. Bilden var en SAAB-annons som jag klippt ur en vanlig veckotidning. Den var publicerad i många tidningar.

Gertolof körde upp som privatist i december 1966 – se kvitto nedan.  Det tillkom en stämplingsavgift på 20 kr.Många som fyllde 18 året innan omläggningen till högertrafik väntade med att ta körkort.

Här är Gertolof med sin första bil, en Triumph Herald

Högertrafik 3 september 1967. 1955 var det folkomröstning angående högertrafik och det blev ett klart NEJ till högertrafik. Ändå beslutade Riksdagen klokt nog i början på 1960-talet att införa högertrafik. Lördagen den 2 september 1967 var det dans i Karsefors och jag var där som vanligt. Men denna lördag var det inte som vanligt på grund av att vi på natten skulle övergå till högertrafik. Dansen slutade redan klockan 24 för att alla skulle hinna hem före klockan 01. Då stoppades all privatbilism och när man fick köra igen klockan sex på morgonen var det högertrafik som gällde. Man fick t.ex. bara köra i 40 km/timme där det annars var 50 och bara i 60 där det annars var 70.

Alla bilister hade fått ett H-märke att klistra på instrumentbrädan i sina bilar. En schlager som hette ”Håll dig till höger Svensson” med Rock-Boris spelades mycket i radion.

Cykeltur med släkten i Mellby 2010. Lägg märke till vägskylten på vänster sida. Den skylten står säkert kvar sedan det var vänstertrafik.

Jag tog körkort i Malmö 1969 (när jag jobbade på MAS). Jag gick på körskola och körkortet blev förstås dyrare än Gertolofs.

I december 1973 infördes elransonering på grund av oljekrisen. Minst varannan gatlykta var släckt och man fick inte ha advents- och julgransbelysningar tända ute. Det var verkligen mörkare än vanligt denna jul- och nyårshelg.

Den 8 januari 1974 infördes även bensinransonering. Alla som hade bil fick bensinkuponger. Jag jobbade på Företags-hälsovården på Felix i Eslöv och bodde i Staffanstorp. Det hade det goda med sig att jag började samåka med två herrar som hade samma resväg till jobbet som jag. Bensinransoneringen varade bara i 21 dagar. Bensinpriset höjdes när ransoneringen var slut till 1,45 kr per liter för 97/98 oktan.

Min bror Claes jobbade extra på Hurtigs 1973–1974.

Vid Hurtigs bensinstation i Laholm på kvällen den 7 januari 1974 uppmanades kunderna att låta bil nyckeln sitta i och lämna sin bil vid pumpen när dom gick in och betalade. Där var hela tiden många bilar i kö, säkert ett tjugotal i snitt hela tiden. Min uppgift var att köra undan bilarna och ställa dem där det fanns plats för tillfället och lämna bilen med nyckeln i. När kunden betalat, vilket alla gjorde, fick dom leta upp sin bil i närheten av macken. Ingen höll koll på bilarna eller på att alla betalade sin bensin.

Inga bilar försvann och macken hade inget extra svinn på bensin. Man gjorde avläsning dagligen så det hade synts direkt ifall en enda hade smitit från betalningen, vilket hade varit väldigt lätt gjort i kaoset. /ClaesV

Jag bodde i Staffanstorp och jobbade i Eslöv när det var bensinransonering. Bensinkupongerna räckte inte långt så jag började samåka med två herrar som också bodde i Staffanstorp, men det blev alltså inte långvarigt.

”Bilismens barndom” –utdrag ur artikel i Hallandsposten 1974 när Gunnar gick i pension.

Ett problem i bilismens tidigare skede var hästarna, vilka var rädda för de nya trafik­vidundren och ibland råkade i sken när de fick se en bil. Bilföraren var skyldig att stanna medan man försiktigt ledde förbi hästen.

Både bilarna och vägarnas beskaffenhet lämnade mycket övrigt att önska. Det var nästan ett under om man kunde företa en längre bilfärd utan att råka ut för punktering eller något annat missöde. Vad vägarna beträffar minns Gunnar Persson särskilt tre stora stötestenar för bilisten: Hallandsås, Bagareliden i Laholm och Skrea Backe. Dessa var besvärliga att komma uppför med de 20 hästkrafter bilen annu dazumal kunde mönstra.

Idag förflyttar vi oss enkelt världen över och bara två-tre generationer tillbaka var det hästskjuts som gällde bara man skulle in till stan och handla.

Här en bild på far­mor och farfar på väg från stranden in till stan. Jag tror att bilden är från 1910-talet. Paul Svensson hette kusken.

Mopeder och motorcyklar

Här Christer på sin moped i slutet på 1950-talet (Ingomössa har han på sig). Intresset för mopeder o dyl var inte så stort i vår familj. Jag hade aldrig någon moped trots att vi bodde på landet. Claes var lite intresserad en period, men vi andra i familjen föredrog att cykla.

Denna moped tyckte Claes nog var lite häftig

Han hade t o m en gammal Harley Davidson en period.

Här en bild på en Husqvarna Novolette som började tillverkas 1954 – en sådan hade far. Dom är ju inte helt olika dagens el-cyklar.