1918 köpte mina farföräldrar Mellby 11 som var en gård som låg någon kilometer in i landet. Jorden där lämpade sig bättre för att odla på än den sandiga jorden ute vid stranden. Farmor, farfar och de tre sönerna flyttade alltså från stranden och husen och marken där såldes.
Enligt lagfartsbeviset, som kostade 50 öre, köpte farfar gården för 17 000 kr.
På köpebrefet finns stämpelmärken à 75 kr, 20 kr och 2 kr.
Gåramålning, vet inte hur gammal tavlan är. Gissningsvis från 1930- eller 1940-talet.
Bild från början av 1970-talet på trädgården och boningshuset
Hönshuset är sig ganska likt. Denna bil är tagen 2010. Det är jag och mina tre bröder som besöker gården.
Mellbyungdomar omkring 1920
Bakre raden Pontus Pålsson, Karl Nilsson, Gurli Alvida, Rut och John Pålsson. Främre raden Harry Anderson, Gunnar Wennström, Theodor Pålsson, Gunnar Andersson och min far Nils Persson.
När fars bröder Harald och Gunnar blev vuxna flyttade de till Halmstad och min far Nils blev kvar på gården. Det var inte själv klart att han skulle ta över gården, men jag tror det blev så på grund av hans dåliga syn. Far hade läshuvud, men var mycket närsynt och fick inga glasögon förrän han blev vuxen.
Häst/traktor
Hästuppvisning i Lögnäs. Längst till höger min morfar Janne Paulsson. Med på bilden är också mina morbröder Ernst, Otto och Axel.
Lögnäs gård 1919
Min mor Edith föddes på Lögnäs gård. Mormor och morfar fick 11 barn, varav det äldsta dog i späd ålder. Mor var näst yngst av syskonen. Granngården Larstorp som min moster och morbror hade i ”alla år” + Lögnäs gård har under de första 10 åren på 2000-talet genomgått en total förvandling till lanthotell med konferensrum- och SPA och en stor festsal som drivs av min kusins son och hans fru.
Maj 2011 – Grattis Linda & Lars som driver Lögnäs lanthotell och mjölkgård och som tilldelats LRF:s spjutspetspris.
Farfar plöjer på 1930-talet, hästarna på bilden Pålle och Balder
Hasse minns när sista hästen Pålle skickades iväg till slakt. Far och Hasse gick med Pålle till ”berget” vid affären för att det skulle vara lättare att lasta hästen. Berget var en liten, liten kulle öster om affären. Då hade säkert den första traktorn inhandlats. Den var av märket Farmall och sedan hade vi en blå Fordson Dexter.
Denna traktor byggde smeden i Melby själv i slutet på 1940-talet när han bodde i Nyby och hade den med när familjen flyttade till Mellby 1950. Jag har fått bilden av Smens tös Ulla. Tack för den.
Christer och jag körde vår Farmall vid ”pärestackarna”. Antagligen hade vi tillåtelse av far att köra sakta längs en stack, men vi ville bägge styra, vilket gjorde att vi styrde traktorn rätt upp på stacken innan far fick stopp på oss och traktorn. Det kunde förstås ha gått riktigt illa. /Hasse
På bilden till höger (tagen 1958) hade vi en röd Volvo T24. Mina bröder minns att man startade den på bensin (det fanns en liten tank som man kopplade över till just innan man stannade motorn). Glömde man det blev den väldigt svårstartad.
Enligt lagfartsbevis köpte vår far Mellby 11 av farmor och farfar 1941. Det var året innan mor och far gifte sig. Våra farföräldrar bodde kvar ända fram till 1947. Boningshuset var inte stort och Christer minns att farmor och farfar bodde i det lilla rummet intill hallen. De hade egen ingång, det lilla rummet och hallen för sig själva. I huset bodde förutom våra föräldrar även Heikki och sedan föddes Christer och Hasse, så det måste ha blivit väldigt trångt.
Våra farföräldrar flyttade in till stan (Laholm) 1947. Dom hyrde en lägenhet i ett tvåfamiljshus på Ängstorpsvägen. Det var bara ett stort rum och ett ganska stort kök med ett rejält skafferi. Tomten var stor och där var både en gårdsplan, ett ganska stort uthus, vanlig trädgård och en stor köksträdgård bakom huset. En hönsgård var där också och hyresvärden hade både en tupp och hönor. Jag som ibland sov över där minns att jag iibland vaknade på morgonen av att tuppen gol. På bilden farmor, mor och mina fastrar och farfars fina vedstapel.
Lantbruket
Jag var inte överdrivet intresserad av lantbruket, men är glad att ha vuxit upp i den miljön. Visst har jag varit med och hackat pärer, gallrat betor, mjölkat och mycket annat. Det allra första jobbet vi ungar fick göra var att gå i potatislanden och dra upp mållor. Mållorna var lätta att känna igen och lätta att dra upp. När vi blev lite större fick vi gå med långhacka och hacka bort även annat ogräs runt varje planta. Raderna kändes ofta oändligt långa.
Gallra betor var mer avancerat. Mellan varje planta skulle det vara hackans bredd och det var viktigt att se till att det var kraftiga plantor som fick vara kvar. Man fick ligga på knä eller gå dubbelvikt när man gallrade. Sent på hösten tog man upp betorna. Dom nackades (=hackade av blasten) med en stor betkniv, som hade en tung klump längst ut på knivbladet för att ge bättre kraft i hugget. Sedan lastades betorna med grep upp på flaket på en stor lastbil och kördes till sockerbruket i Hasslarp. Så småningom var det en i byn som skaffade en frontlastare till traktorn och körde runt på gårdarna och hjälpte till att lasta betorna. En biprodukt var melass som vi fick tillbaka från sockerbruket på stora fat med kran. Melassen tappades upp och hälldes över halmen till korna. Antagligen var det mycket energi i melassen, den var nästan som sirap. Från att det har funnits mer än 100 sockerbruk i Sverige är det idag endast sockerbruket i Örtofta som är kvar. Bruket i Hasslarp, som far levererade till, lades ner i början på 1990-talet.
Jag tror inte att det odlas några sockerbetor i Mellby längre. Antagligen är Linda (min brors dotter) den enda från Mellby som nu jobbar med något som har med sockerbetsodling att göra. Linda jobbar på Jordbruksdepartementet och har de senaste åren jobbat intensivt med sockerfrågor och hon har varit på otaliga möten i Bryssel angående detta.
Odlade gurkor gjorde vi ett antal år och gurkorna levererades till Esseli i Laholm. Linodling hade vi också fram till i mitten på 1960-talet då Linfabriken i Laholm lades ner.
Mellby 11, 1953
Gården Mellby 11 var inte stor och 1962 köpte våra föräldrar till granngården Trulstorp 2:10, husen och halva arealen, av Lantbruksnämnden.
Boningshuset hyrdes ut som sommarbostad de första åren. 1968 sålde våra föräldrar husen på Mellby 11och våra föräldrar flyttade över till gården som dom köpte till 1962. Benämningen på gården blev nu Mellby 23.
Höbärgning på Brogård (granne till Mellby 11)
Hö och halm Hässja hö har jag förstås också varit med om, men inte precis hjälpt till med. Det var en konst hur hässjestörarna skulle stå och hur banden i dem skulle knytas. Men det roligaste var när höet skulle köras in. Vi ungar fick åka i hölassen. Just innan far körde in traktorn på logen vände han sig om och ropade att vi skulle ducka så att vi inte skulle slå i våra huvuden. Otroligt att det inte hände mer olyckor än det gjorde. När vi kom in i logen fick vi klättra ner från lasset. Kedjor spändes om lasset och det drogs upp på hörännet med hjälp av en vajer. Sista lasset innan det var dags för kvällsmjölkningen hissades inte upp utan vi fick ha det att hoppa i. Vi hoppade uppifrån hörännet och ner i hölasset hur många gånger som helst.
Här har vi hoppat ner från hölasset (kanske är det halm?) och Claes får prova att sitta vid ratten och så är det Heikki och jag som också är med. Heikki besökte oss 1958 så Claes var bara 4 år. Heikki var krigsbarn från Finland. Han flyttade tillbaka till Finland när kriget var slut, men kom och hälsade på några gånger.
På logen fanns en hiss med en vajer som gick upp i gavelspetsen och sedan ner längs gaveln där den gick igenom en talja. När man hissade kopplades vajern i traktorn och så drog man sakta upp lasset. En gång när vi lekte på logen och skulle klänga oss upp i vajern band vi fast den i en vagn som stod på gårdsplanen. Far skulle köra till ”myllan” (kvarnen) och kopplade vagnen efter traktorn. Han körde inte rakt fram som när man hissade utan följde naturligtvis vägen som gick i två nittiograders svängar och där emellan var den stora köksträdgården. Direkt efter svängarna blev det tvärstopp. Vajern rensade köksträdgården så att allt som växte där blev cirka en decimeter högt. När far konstaterat att ingen skadat sej blev han ganska arg på oss. /Hasse
Christer minns när man drog upp hölassen med en vajer via nocken på gaveln, ett block i marken, och dragriktning mot hönshuset. Med en signallina från hörännet, kopplad till en ”semafor” på husnocken gav mottagaren, oftast vår mor, signal till traktorföraren att stanna då hölasset var på plats.
Ett block är ett linhjul för att ändra dragrikting på en lina, en talja är ett block för att ändra, oftast öka, kraften med hjälp av utväxling. /Christer
Min bror Hasse skyfflar säd
”Smens” Ronny står i hölasset och lillebror Claes kör traktorn. Jag tror inte att dom är mer än i 10-årsåldern.
Tröskning i Mellby. Maskinisten hette Sven Nilsson, mataren Janne Niklasson och säckbäraren John Johansson.
Min minnesbild av tröskning är lite modernare än vad denna bild visar. Jag vet inte från vilket årtal bilden är (1930- eller 1940-talet någon gång.
Innan man körde med skördetröska direkt på åkrarna skördades spannmålen med själv-bindare. Den bands i nekar. Sedan var det tröskning på hösten. Det kom ett antal karlar med ett stort schabrak till tröska som kördes in på logen med traktor. Tröskan drevs med traktorn som stod utanför. Det har berättats för mig att traktorn hade en remskiva på utsidan av motorn, från denna skiva gick det en lång rem som drev tröskverket inne på logen. Alla karlarna skulle förstås bjudas på middag. Den var antagligen förberedd mycket tidigt på morgonen, för jag är säker på att mor var med ute och hjälpte till med tröskningen så mycket hon kunde.
Potatis Plockat pärer (det var sällan någon sa potatis) har jag varit med och gjort många gånger. På 1950-talet kördes potatisen upp med potatissprätt och man fick gå efter och plocka upp potatisen i korgar. Sedan kom potatisupptagare som man stod uppe på och plockade bort stenar, jordklumpar med mera. Vi ungar fick gå efter och plocka småpotatisen som trillade ur maskinen. Något hus att lagra potatisen i hade vi inte utan den lades i långa stackar som täcktes med halm och sedan jord. När det blev sträng vinter lade man gödsel ovanpå jorden för att potatisen inte skulle frysa.
Sprutflygplan På 1960-talet och in på 70-talet var det mycket vanligt att man åkte med små flygplan och sprutade svampmedel som skyddade mot bladmögel på potatis. Numera är all besprutning med flyg förbjuden med något undantag som då kräver dispans (myggbekämpning). Planen flög mycket lågt och ibland till och med under kraftledningarna (se bild nedan) och det måste ha varit mycket skickliga piloter.
- Denna bild har Gertolof tagit i början på 1970-talet
Sommaren 2007 var extremt regnig. Större delen av potatisen i södra Mellby ruttnade i åkrarna redan i mitten på juli. Vi har aldrig hört vare sig våra föräldrar eller farföräldrar prata om att det någonsin varit så eländigt med potatisodlingen på dessa marker.
Mjölkkor hade vi fram till i början på 1960-talet. Det var förstås oerhört bundet att alltid behöva mjölka morgon och kväll. Jag hade ganska bra koll på hur det gick till att mjölka med maskin när korna var ute. En gång, när mor och far var på utflykt och var försenade, satte jag igång mjölket alldeles själv (jag visste att dom snart skulle komma hem). Jag fattar fort farande inte varken att jag vågade eller att jag kunde.
Mjölken hälldes i en stor sil med ett filter som man satte på mjölkatinan. Ett ”jobb” för oss när vi var små var att hålla kattorna borta från mjölksilen. Hade dom minsta chans så hoppade dom upp och lapade i sig mjölk. Jag kände mig betydelsefull när jag hade den uppgiften, men antagligen stängdes bara dörren till mjölkrummet när jag inte var där.
Tre eller fyra tinor tror jag att vi brukade ha. Tinorna ställdes på mjölkabåren (kärran) och sedan drog far ner den till mjölkabordet vid landsvägen. Mjölkabilen kom och hämtade.
Före mjölkabårens tid använde far en ”mjölkacykel”, samma grundkonstruktion som framför allt danska cykelbud använder, men av förkrigsmodell. Brunmålad var den. En mjölkatina fram och en bak. Det minns min bror Christer.
Nu finns det inte en enda mjölkleverantör i Mellby. I början av 1950-talet fanns det 43 mjölkleverantörer bara i Mellby/Mellbystrand. De flesta hade, liksom våra föräldrar, 6 – 8 kor. Några enstaka hade upp till 15 kor och det betraktades då som en stor besättning. Fiskaren Albert Brodd på Södra Strandvägen var en av mjölkleverantörerna och han hade bara en enda ko.
Förändringen är alltså enorm. Förr jobbade både mannen och hustrun heltid på gården och trots att en del hade många barn försörjde de sig enbart på det. Idag finns det bara ett par tre heltidslantbrukare i Mellby. /Hasse
Skylt på mjölkaffären i Laholm.
Grisar och höns hade vi. Jag tyckte det var spännande när det var suggor som grisade, men för övrigt var jag inte alls engagerad i grisproduktionen.
Varje vecka skickade vi ägg till äggcentralen Walda i Vallberga. Alla ägg som var det minsta smutsiga skulle rengöras med en borste med fint sandpapper, dom fick absolut inte tvättas med vatten för då blev hållbarheten sämre. Far hämtade snäckskal ute på stranden och gav till hönsen. Det blev kalktillskott till dem och det påverkade skalbildningen på äggen¨,
Här kan du se hur en ägglåda såg ut + en del gamla vykort över Vallberga.
Mina favoritdjur var kattorna. Vi hade alltid minst tre, ofta trefärgade honkattor. Dom var ju bra på att fånga möss och det var säkert därför vi hade så många som tre.
Mul- och klövsjuka I slutet på 1930-talet (1938-1940) var det ett mycket omfattande utbrott av mul- och klövsjuka i hela södra Sverige. Med all sannolikhet var det något av de årtalen som våra morföräldrars gård i Lögnäs drabbades. Vad jag har hört mor berätta av livades alla korna och grävdes ner (!) en julafton. Det var förstås en mycket sorglig jul för familjen. I Sverige har vi inte haft något mul- och klövsjukefall sedan 1966. Faktauppgifterna har jag fått från smittskyddsenheten på Jordbruksverket där jag jobbade några år på 1990-talet.
Till Mellby Kvarn, ”myllan” körde far säckar med korn och fick det malt till mjöl som användes som foder till grisarna. Till Vallberga körde han potatis för att få den kokt för att kunna ge till grisarna – grisapärer. Potatisen ångkoktes på något ställe bredvid Stavfabriken. I Stavfabriken tillverkades trätunnor, kannor m.m. Det var min farmor Hildas bror Sixten som ägde Stavfabriken. Tack vare denna blogg har jag fått en bild av Esbjörn Johansson på en kanna tillverkad på Stavfabriken. Den köpte han på Tradera. Den är helt oanvänd.
Min äldste bror Christer minns att sådan här kanna från SIPAST användes till att ”bevattna” gräset/ensilaget i silon. Varje lager, ca 20-30 cm som jag minns det, vattnades med AIV-syra. Denna var stark frätande, och levererades i glasdamejeanner i storlek 40-50 l. Köptes på Lantmannaföreningen i Vallberga. Damejeannen stod i en stålkorg, med halm som stötskydd, och en riktig kork som förslutning. Säkert en riskabel hantering att hälla över syran i träkannan. Syran fördelades för hand med kannan på ensilaget, som vi nu vattnar gräs och annat. Någon plastfolie har jag inget minne av, jag tror att man använde bräder eller plåtar, som togs bort då man fyllde på ett nytt lager gräs, och vattnade med syran. Sedan lade man tillbaka dem, och lade tyngder ovanpå, som så pressade ner det syrade gräset.
Nedanstående artikel om livet på en bondgård för länge sedan har min far skrivit och den var publicerad i Höksbladet 1987.
Hemmason på en gård i södra Halland 1920
”Tänk att gå efter ett par hästar en vårdag och höra fågelsången och höra knittret i sel donen. Nils Persson minns hur det kändes den gången på 1920-talet att vara hemmason på ett 30-tunnlands jordbruk i Mellby. Och vi väljer en vårdag i april. Tonåringens var dag såg ut ungefär så här:
Väckning vid 6-tiden och direkt ut i stallet där far redan börjat att utfodra hästarna med hackelse och havrekross. Redan här märks skillnaden på dåtidens och dagens mera specialiserade jordbruk. Förutom hästarna, som skulle ”tankas” för det tunga vårbruket, var det ett litet menageri av andra djur, ett fåtal slaktsvin, en eller ett par modersuggor, kor, kalvar, får och höns. Jag fick ta hand om rengöringen av de 4-5 korna. Far ryktade hästarna, ett viktigt arbete på den tiden. Hästarna ryktades med tagelborste och så ströks dammet av mot skrapan. Sedan knackades dammet av på gången bakom hästarna i ”stövrader”, som kunde bli olika romerska siffror.
Då mjölkningen var klar började utfodringen av korna. Foderstaten då, frånsett mera fack mässigt sammansatta kraftfoderblandningar och ensilage, var väl i stort sett som nu, rot frukter, hö och halm. Så var det dags att gå ut till vägen med mjölkkannan. Denna lastades på en specialtillverkad ”mjölkabår” och så kördes den ut till vägen, där den hämtades av mjölk skjutsen.
Nu har nästan en timme gått och det är frukost och sedan är det hög tid att köra ut och harva. Jag selar på och ute på gårdsplanen knäpper jag korstömmarna, hänger tornistrarna med hästarnas mellanmål av havrekross och något halmhackelse på ena bogträt och kör ut till harven där jag spänt ifrån föregående kväll. Så hakade man fast draglinorna i hammeltyget, smackade på hästarna och så var vårarbetet igång. Yrkesstoltheten krävde att man körde så raskt som möjligt och man tyglade med tömmarna, men man hade också kommando-ord till hästarna: ”håmm” för höger och”hit” för vänster, Om hästarna reagerade för dessa är jag ej helt övertygad, men de användes allmänt. Då hästredskapet skulle backas hette det ”rygg”. Då man skulle stanna hette det, som väl alla vet, ”ptroo”. Detta kommando åtlyddes ögonblickligen, såvida inte djuren var uppskrämda av något.
Det påstods att detta ”ptroo” var svårt att uttala för den som använde snus. Läpparnas vibra tion gjorde att hela laddningen kunde gå ut i geografien. Då man kört ett par timmar, kom det i regel ut någon med förmiddagskaffe, och då hängde man på hästarna matsäckar, och satte sig själv i dikeskanten för att vila och avnjuta kaffe och smörgåsar.
Efter en kvart eller så var man färdig igen och nu gick det lite lättare, man hade bankat trä tofflorna något så när rena från jord, fast det dröjde inte länge förrän de voro lika tunga igen. I den stilen gick dagen med avbrott för middag och eftermiddagskaffe och så blev det kväll. Då spände man ifrån, bankade tofflorna för gott och körde hem. Nu var det god fart på hästarna. Sedan man selat av och hästarna fått vatten och foder var arbetsdagen slut.
Om någon yngre generation läser det här tänker de nog det här är ju rena stenåldern. Och det är ju ett halvsekel gammalt. Är det kanske någon pensionär, som minns hur avstressande det var att gå efter ett par hästar en vårdag och höra fågelsången och knirket i seldonen.”
Ja så gick det till när farfar var ung … /Nils Persson
Läs mer här om du är intresserad av livet på landet på 1900-talet.
Eivors krönika 
